Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Det börjar med en kvillring i magen, sprider sig ända ner till tårna
Fortsätter som ett värmande bälte runt hela mig
Sätter min åtrå i brand
Din kyss smakar sommar, sol och bad, och jag får aldrig nog
Du gör mig mjuk inuti
Du ger mig värme, glädje och kärlek i stora mått och kräver aldrig nåt
Vilken tjej skulle nånsin säga nej till dig?
Och jag bara säger, att jag älskar dig!

Ett barn blir till, och dör lika fort
Sjukhusvistelse med smärta i själ och kropp
Var det värt det?
Två veckors ytterligare smärta
Käkar tabletter tills kroppen säger stopp
Näsblod…för första gången
Hjärnan…går i spinn
Gråter
Saknar barnet jag aldrig fick

Plötsligt var den bara borta
Tiden som utlöst suckar, tårar och smärta
Den varade allt från 5 dgr till 10 dgr, de sista åren ännu längre.
När dagen kom då den vanligtvis brukade dyka upp väntade jag med spänd förväntan och fasa.
Hur skulle den vara? Som en stormflod? En evigt porlande bäck, eller?
En dag kom den inte
En dag bara försvann den.
Det tog några månader för mig att inse tiden var förbi, det var kört!
Nu hade den försvunnit för evigt, möjligheten jag haft.
Klimakteriet hade rasat in och tagit mensen väck, och istället gästat min kropp med frossa och svettningar.
Inte alls så illa som jag läst och föreställt mig, men vid bara 44 års ålder hade det kommit något och tagit bort min naturliga möjlighet att få fler barn.
Med lättnad insåg jag att det inte skulle bli några fler smärtsamma stockholms blodbad, inte heller nattliga byten av genomblodade skydd.
Det var över…jag var fri!

Han skrev några rader på ett litet block som låg på byrån i hallen sedan låste han upp dörren, tittade en snabb blick tillbaka, och gick ut. Noggrant såg han till att larmet sattes på.
Inatt hade han tagit beslutet…idag var sista dagen för livet.
Aldrig mer…

Tanken kanske också slagit dig någon gång.
Vad skulle hända om du försvann?? Vem skulle bry sig?? Kan man bara “försvinna”?

Pelle Aronsson är en kille snart 30 fyllda, ser bra ut, hyfsad ekonomi, och två små barn.
Naturligtvis finns det även en kvinna med i bilden. Hon heter Carolina är också snart 30 ,en riktig krutkvinna som i början av deras förhållande alltid haft väldigt svårt för att ta emot hjälp av honom, eller någon annan heller förresten.
Att leva med henne var inte lätt, det var väldigt mycket “kan själv” och få saker rätt i ansiktet. Hon trodde på att vara rak och ärlig utan krumbukter hit och dit. Ibland kunde det bli lite för mycket.
Men, hon var även en vansinnigt vacker och snäll kvinna. Att vakna vid hennes sida gjorde honom lycklig.

Allt hade börjat med besöket på cirkusen, och spåtanten som de gick in till.
Carolina hade skrattande frågat om de inte kunde testa.
Spåkvinnan hade tagit Pelles hand, tittat i den och följt den så kallade livslinjen med pekfingret, sedan vände hon sig mot Carolina och sade ” tyvärr är ni inte menade för varandra ni två. Din man kommer att leva ett annat liv långt bort härifrån”
Pelle och Carolina vände sig mot varandra och log,. Vad var det de sagt innan de gick in?? Mumbojumbo alltihopa. Här fick de beviset.
Efter att damen talat om att de bodde i hus, hade barn och att Carolina jobbade med papper och Pelle med försäljning tog hon emot deras hundralapp och de sade adjö.

Utanför tältet tog han hennes hand, och de gick så till nästa stånd.
Det grämde honom litegrand att de kastat bort pengar på en så onödig sak, men det glömdes snart bort. De roade sig med karuseller och lotteristånd hela natten.
Framåt morgonsidan var det två trötta, men lyckliga människor som med fingrarna flätade i varandra strosade hem genom staden.

Dagen efter var de båda trötta när de vaknade, men var tvungna att kliva upp eftersom det var måndag. “Usch för måndagar, jag skall bli katt i mitt nästa liv” sade han och tittade på deras katt Måns som låg och gonade sig på fällen nedanför sängen. ” Det skulle du aldrig klara. Du som älskar när det är full fart, och knappt kan sitta still”
Efter en god frukost var han på väg till sitt jobb nere i city.

När de flyttat till sitt hus hade läget varit en av de främsta anledningarna till köpet.
Att det fanns en stor härlig öppen spis i vardagsrummet gjorde att Carolina blev helt exalterad. Hon tänkte på alla mysiga stunder de kunde ha framför den. Hon hade läst någonstans att sexet togs till en annan dimension. Att sedan spisen läckte lite här och var hade ingen berättat, men det märkte de när den skulle invigas.
Pelle hade lovat att kolla på internet efter någon som kunde hjälpa till med att täta den, men …nja…tiden räckte inte riktigt till. Månad lades på månad och snart hade det gått ett år utan att spisjäkeln kommit till användning.
Gudarna skulle veta att deras sexliv verkligen skulle behöva en rejäl puff. Barnen började bli lite enklare att roa, och emellanåt kunde de få till en snabbis i sovrummet när barnen slumrat in.
Att jobba mycket hade blivit ett sätt att fly alla måsten därhemma för båda två.
Under dagen gnagde spåkvinnans ord i Pelle och Carolina, men hos honom hade ett frö till något nytt såtts.
I fantasin var han singel och på resa till något okänt.

När jag kom hem efter shoppingen slog jag på tv:n där Dr Phil pratade om kleptomani. Han pratade med två kvinnor i 30-årsåldern som tydligen var kleptomaner. Det roliga i det hela (eller roliga förresten är väl att ta i) var att jag just varit ute på stan och shoppat, men…nja, handlat var väl att ta i egentligen. Pengar har jag inga, arbetslös som jag är och sakerna jag “köpte” är nog ganska värdelösa för lilla mig.
Jag vände upp och ner på min blåa väska och kollade vad som blivit dagens skörd.
“Ett par barnsolglasögon (trots att jag inga barn har), en röd scarf, en bläckpenna som man kunde ändra färg på, ett par röda helläckra trosor (som dessvärre var i stl large ALLDELES för stort för mig), en tub med ansiktskräm, och ett litet silversmycke med en svala på.
Egentligen är det inte sakerna i sig som jag är ute efter, det är faran av att bli upptäckt jag vill åt.
Det är fruktansvärt upphetsande när jag glider omkring bland butikens överdåd av saker och vet att jag när som helst kan bli upptäckt i min gärning. Mannen som är vakt där anar nog vad jag gör, men kan inget göra eftersom han aldrig sett mig sno någonting.
När jag gått igenom min väska fortsätter jag med fickorna på min specialsydda jacka och fickorna på mina jeans. Det är sådana där så kallade baggyjeans som är ypperliga att gömma saker i.
På tv:n pratar Dr Phil med de två kvinnorna och säger till dem att de är simpla tjuvar, inga kleptomaner. De stjäl för vinnings skull, inget annat. Båda nekar och säger att de har ett inre tvång att stjäla.
Själv kallar jag det för en dålig vana det jag gör. Enormt spännande och emellanåt gör jag riktiga fynd.
Egentligen borde jag väl sluta med det eftersom jag faktiskt fyller 20 till hösten, och nog borde ha växt ifrån sådant här. Men, jag går hela dagen i ett lyckorus då jag ännu en gång lurat den dumma vakten, och kan inte sluta…inte än, inte riktigt, riktigt än.

Vaknade av Zillas envisa gnällande, hon ville ut hundstackaren och började bli akut nödig.
Jag trasslade mig ur lakanen och smög tyst på tå ut från rummet, men innan jag stängde dörren tittade jag bakåt för att där se mina underbara älskade små troll ligga i en röra av ben och armar över hela sängen.
Själv hade jag förvisats till sängens nedre del där jag låg tvärs över hela härligheten.
När jag slängde ett öga på klockan blinkade den prick 5.00, puh…det blev sent igår kväll när jag i min iver att skriva på min nya novell inte slutat förrän strax före två. Det kändes nu. Ögonen var hopsmetade och kroppen protesterade. Värken som alltid rev i mina leder gjorde sig påmind vid varje steg jag tog.
Hundarna skuttade glatt ut i skogen bakom vårt hus, och kom lika snabbt tillbaka redo att om igen krypa till kojs.
Inne i sovrummet hade minstingen vaknat, och ville ha välling. Snabbt trippade jag ut i köket och skakade till en flaska som jag sedan satte in i mikron (tack gode gud för den uppfinningen!). Volymen började öka inne i sovrummet, och jag skyndade mig in med den eftertraktade flaskan och räckte den till minstingen som på bara några sekunder sörplat i sig rubbet! Efteråt gnällde han till, men lade sig till ro när modershanden lades på hans rygg. Tystnaden var total!
Minuten därpå började resten av ligan att börja vakna. Vällustigt sträckte lillfröken på sig och sade “Jag är trött mamma. Jag äääääälskar dig!” sedan lade hon sina smala, lena, solbrända armar runt min hals och gnuggade sin näsa mot min kind. Sekunden efter spritter hon till och säger “jag är hungrig mamma, kan vi inte äta nu?”
I ena hörnet på dubbelsängen ligger hennes storebror fortfarande snusande, och med ett hyssjande lyfter jag ut de två yngsta.
Vi sätter på teven som visar barnprogram, men hinner inte ens börja titta förrän storebror kommer instudsande.
“Mamma, jag är hungrig, när är det mat?” Jag reser mig upp från soffan efter att varligt ha tagit bort lillans omslingrande armar och torkat lillebrors snoriga näsa. “Vi dukar nu, kom och hjälp till!”
Efter frukosten ute på den soliga, men lite morgonkyliga verandan diskuterar vi klippning.
Jag och pappa Peter bestämmer att idag skall det ske, idag skall sonen klippas. Den långa gardinen till lugg skall väck! Beslutsamt tar jag fram alla attiraljer för att klippa och startar med att ta lilltjejens lugg. Hon belönas med en glass när vi är klara. Näste man blir pappa Peter som blir klippt i 13 millimeters looken. Sexigt och snyggt.
Minstingen Hampuz sitter snällt i sin stol och fingrar på några förlupna spännen som ligger på bordet. Jag klipper av hans mjuka babyhår och helt plötsligt har vi fått en liten pojke istället för bebisen jag vaknade med i morse. Nu är det Razmus tur, men inte en chans. Han har ju kommit i “lilla tonåren” och kan emellanåt vara en riktig pina. Vi pratar om att han skall in till en frisör eftersom han måste klippas och jag inte får det. Till slut resignerar han med löfte om en glass, och snart står en mycket nöjd pojkvasker framför spegeln och ler.
Jättenöjd med sin nya frisyr springer han ut i den gröna, soliga trädgården.

Dagen då barnen kom började rädslorna.
Det började med rädslan för att de inte skulle överleva prematurtiden
Sedan kom rädslan för sjukdomar under hela deras uppväxt.
Rädslan för att fadern skulle krocka på sin väg till jobbet.
Rädslan att göra fel, att vara för sträng, att inte bli älskad fanns alltid i bakhuvudet trots att jag var övertygad om att jag gjorde rätt.

Mörkerrädslan och höjdrädslan som fanns sedan förut sattes i en undanskymd vrå dit den skuffades undan av modet man som moder måste ha. Om någon vågade göra illa barnen på fysisk eller psykiskt vis kom lejoninnan fram som med ett avgrundsvrål försvarade sina små.

Blygheten ersattes av en tuffhet som hämtades ur hjärtats innersta vrå.

Rädslan för världens oro förstärks varje dag genom media av alla de slag. Varje uppslag handlar om krig, våld och död.

Till sist kommer rädslan för hur Sverige och världen kommer att se ut när barnen blir stora. Kommer de att kunna gå utan vapen på gatorna på natten? Fortsätter våldsbrotten att öka som nu? Blir våldtäkter vardagliga?

Däremot finns ingen rädsla att bli gammal
Ingen rädsla för det okända
Ingen rädsla för att inte räcka till
För min kärlek är oändlig till dessa liv

Ebba tittade längtansfullt ut genom köksfönstret och såg hängmattan svänga i vinden. “Suck, jag får nog aldrig tid att lägga mig där, disken och tvätten måste fixas först, sedan är det nog dags att hämta ungarna.
När några timmar gått var allt klart och hon hämtade en tidning för att sedan kunna krypa upp i hängmattan. Den lockade och svängde, fram och tillbaka…
På vägen dit gick hon genom den gröna härliga alldeles för långa gräsmattan. “Nej, jag måste nog klippa den här innan den blir alldeles på tok för svårklippt.”
Ebba drog ut gräsklipparen från garaget, fyllde den med bensin och drog igång den med ett knyck. Den startade med ett vrål, och började rulla. När hela mattan var klippt var Ebba klibbig av svett, och fötterna var fulla av gräs.
Hängmattan svängde i vinden, fram och tillbaka, den lockade och pockade…

När hon tagit en snabbdusch och om igen var på väg ut för att lägga sig i hängmattan slängde hon ett getöga på köksklockan och såg…ve och fasa. “Barnen, jag måste ju hämta barnen!” Hon slängde sig i sin lilla röda bil och gasade på…för att precis hinna.” Förlåt, jag jobbar hemma och glömde tiden” sade hon till Emma som var dagmamma. “Det är lugnt, jag stänger ju inte på länge än, men ring när du blir sen så inte barnen blir oroliga. Teodor! Din mamma är här!” Hon gick in i ett angränsande rum och viskade till de halvsovande barnen” Är Charlotta här?” De barn som fortfarande inte somnat svarade “ja”, och puttade fram den lilla till sin dagmamma. Motvilligt lämnade den lite trötta tjejen sina kompisar efter ett viskande “hejdå! Syns imorgon.”
Barnen kramade om sin mamma och följde henne till bilen under stort stoj.
“Mamma, får jag sitta fram?” Teodor rusade till framdörren och började rycka i den. “Mamma, jag vill sitta fram, Teo satt där imorse ju!” Charlotta rusade snabbt efter sin bror och ställde sig bredvid. “Teo, du sitter fram med mig, och du Charlotta sitter bakom mig.” Med ett bestämt tag lyfte hon upp flickan och bar henne runt bilen för att sedan sätta fast henne i sin stol. “Det är orättvist!” Flickan surade, men hade snart glömt händelsen och började berätta vad som hänt på dagen.
När de efter bara några minuter stannade på gårdsplanen hade solen som förut gassat försvunnit bakom ett stort mörkt moln, och himlen såg olycksbådande mörk ut. Under trädet gungade den randiga hängmattan muntert fram och tillbaka.
Barnen var törstiga och fick lite saft och bullar innan de sprang ut i trädgården.
Ebba tittade ut genom ytterdörren och såg att de svarta molnen skingrat sig.
“Nä nu jäklar” sade hon, nappade till sig tidningen som låg på bordet, glasögonen på hallbyrån och solhatten på hatthyllan sedan gick hon snabbt utför trappan med stora kliv och fram till hängmattan. “Ungar, ni får väcka mig om jag somnar! Äntligen…vila.” sade hon och klev upp i mattan och lade sig.

Hängmattan gungade fram och tillbaka, fram och tillbaka med en kvinna liggandes inuti som låg och sov med tidningen över ansiktet. Hennes hår fladdrade i vinden som fläktade. De bleka soltörstande benen låg korsade och hennes bara armar låg utefter kroppen.

Lilla Elsa 6 år kommer en dag hem från skolan och är väldigt frånvarande.
“Lilla gumsan, hur står det till idag? Du verkar lite däven.” Mamma Karin blir lite orolig och hämtar termometern. “Här hjärtat, öppna munnen så skall vi kolla om du har feber.” Hon stoppar in termometern i flickans mun, och efter en stund tar hon ut den igen. “39 grader, vad i all världen! Nu får du snällt hoppa i sängen och vila dig. Jag skall hämta en supp med alvedon till dig, så skall febern snart vara borta.” Elsa går upp till sitt rum och ligger redan till sängs när mamman kommer med medicinen. Hon vänder snällt upp rumpan till Karin och lägger sig efteråt under täcket. “Mamma, jag fryser” Elsa vänder sig mot mamman och ser ledsen ut. “Är jag sjuk mamma?” Karin hämtar täcket som ligger i fotändan och tyllar sedan om den lilla. “Lilla, lilla gumman, du har nog bara åkt på en förkylning.
Inuti bankar hennes hjärta med snabba slag. Rädd att fasan hon känner skall vara sann. Det var ju bara ett år sedan…
“Jag går ner och gör i ordning lite glass till dig, så kommer jag upp med det till dig. Visst låter det gott?” Hon böjer sig över sängen och studerar ingående sin flicka. Var inte hyn lite blek? En snabb smekning över kinden gjordes innan hon gick ner i deras solkiga kök som skulle behövt rustas för länge sedan.

Nere i köket lutade hon huvudet i händerna några sekunder innan hon ruskade på sig och hämtade glassen hon lovat lilltjejen. “Nu skall vi se, lite glass, lite banan, hm…jovisstja chokladsås måste vi ju ha. Hon slingrade mörkbrun sås över alltihop och ställde det sedan på en bricka där det redan stod ett glas med saft. Med snabba steg gick hon upp de få stegen till övervåningen, och gick in i Elsas rum. Där var tyst, förutom tunga andetag som kom från den sovande flickan. Karin drog sakta igen dörren efter att hon placerat en puss i pannan på den lilla.
Nere i köket lyfte hon luren och slog ett nummer som verkade välbekant eftersom fingrarna hittade siffrorna av sig själv för blicken riktade hon åt ett helt annat håll. Den föll på ett foto av en man i 40-årsåldern som blickade ner från väggen. “Tänk om det är så Jörgen? Vad gör jag då?” Hon försökte att rikta blicken åt ett annat håll, men hur mycket hon än försökte kunde hon inte undvika alla foton som fanns uppsatta i alla rum. Hon hade gjort så för att Elsa inte skulle glömma sin pappa, men idag kändes det som om han bevakade varje steg hon tog. Tryggheten som förut varit kändes som om den krackelerade i tusen bitar. Karin gick in i vardagsrummet och sökte längs bokryggarna efter en speciell bok.” Var är den nu? Barn i världen, Lennart Nilssons barnbilder, barnramsor, barnbilder, men var i hela friden?” Fingret följde bokraderna uppifrån och ner. “Jag hade ju den…DÄR är den.” Hon drog ut en tummad vit halvtjock bok som hade ett rött band i sig. Karin tog med sig den och kurade ner sig i den gamla slitna fåtöljen, och vände blad efter blad tills hon hittade det hon sökte. LEUKEMI symptom blekhet, blåmärken…

När hon läst klart smög hon upp och in i Elsas rum där hon sedan minituöst gick igenom hennes kropp centimeter för centimeter. “Lilla, lilla gumman” sade hon för sig själv när flickan suckade i sömnen. “Inga blåmärken någonstans, det bådade gott” viskade hon för sig själv, och tyllade om flickan innan hon smög ut från rummet. Kunde det vara bara en vanlig förkylning? Var hon bara hispig?

Jörgens sjukdom hade börjat med att han fått feber och känt sig hängig, sedan kom alla blåmärken och tröttheten. I det längsta hade han undvikit läkare, men till slut hade han resignerat och ringt vårdcentralen som snabbt skickat honom vidare till en läkare. Efter flera tester var det ett faktum. Jörgen hade leukemi och skulle troligtvis inte överleva.
Beskedet gjorde att deras liv blev totalt annorlunda, alla planer de haft lades på is, och istället lade de alla pengar på att resa och bara leva med och för varandra.
Lilla Elsa förstod ingenting, och saknade sina kamrater när de åkte runt jorden, men tyckte naturligtvis att det var underbart att träffa sina föräldrar jämt.

Ett år kunde de leva så, sedan kom verkligheten ifatt dem. Huset behövde renoveras, och Jörgen blev sämre dag för dag. Pengarna sinade och sjukhusbesöken tillhörde deras vardag. De fick några ytterligare veckor tillsammans innan han en dag tog sitt andetag och dog.
Saknaden efter honom var obeskrivlig, och trots att de haft lång tid att smälta beskedet var det svårt när han försvann. Lillan förstod ingenting. Pappa hade ju alltid varit med dem, ville han inte träffa henne mer? Vart var han?
Karin förklarade och de grät många gånger tillsammans.

När Elsa dagen därpå kom nedskuttande i köket utan tillstymmelse till feber, log Karin glatt mot sin döde mans foto och sade “Jag hade fel, vilken tur. Jag älskar dig Jörgen nu och för alltid”

Midsommarmusiken har klingat av, och nu tidigt på midsommardagen ekar byn tom.
De flesta ligger väl med kudden över huvudet och förbannar att de inte struntade i sista drinken, men några få sover vidare bara för att de kan.
Utanför fönstret skiner solen lite försiktigt, men inne på skomakarbacken 3 har dagen för länge sedan börjat med tre vilda ungar som absolut inte har någon lust att ligga i sina sängar längre.
Istället smyger de en efter en in till mor och far som sover sött.
“Mamma, jag är hungrig!” säger äldsta pojken högt.
“Mamma, jag vill ligga hos dig” säger lilltjejen på 4 år och borrar ner sig mellan föräldrarna. Efter några sekunder sätter hon sig upp för att kolla läget. “Mamma, jag älskar dig!” Hon lägger sina armar runt sin sömndruckna mor och pussar henne sedan på mun med sina mjuka barnaläppar. Modern ler och känner hjärtat omslutas av en ömhet hon inte trodde fanns. Dessa älskade små liv som ibland kunde vara så enormt jobbiga för att sedan vara änglar. Gud vad hon älskade dem.
“Mammmmmma!” Minstingen har nu vaknat och leker bungyjump i sängen mellan föräldrarna. Blöta pussar delas ut till allihop, och sedan kurar han ner sig mitt bland allihop. Älskad och efterlängtad. Syrran kramar om honom och drar honom tätt, tätt intill sig. Efter några sekunder sliter han sig lös för att försöka ta sig ner till golvet, men stoppas av en bräda som satts upp. Ilsket skriker han och pekar på brädan. “Mmmmmammmmma!” Med en snabb lyftning är han på golvet när modern gett upp och kliver upp. “Okey, vilka vill ha mat?” Hon klär snabbt på sig ett par slitna jeans och en t-shirt som är i rosa, (dotterns älsklingsfärg som modern förut aldrig tyckt om, men nu anammat). Fadern segar sig upp ur sängen ivrigt påhejad av sina äldsta barn. “Pappa, kom nu då! Jag är HUNGRIG!”
När ungarna fått i sig mat klär de på sig och borstar tänderna under stort kiv.
I badrummet låter det ungefär så här: “Mammmmmmma” (minstingen vill ha tandborsten och försöker på alla sätt räcka upp till handfatet) Till slut står de fint i rad och borstar sina tänder. Sekunden efter hörs ett illtjut och lilltjejen skriker på sin bror “Nä Razmus, du får inte. Mamma! Han nyper mig! Mammmmma!”
“Gör jag visst inte, mamma Zabine skvätter vatten på mig. Mamma hon fuskar, hon har inte alls borstat tänderna.” Modern i huset kliver in och borstar den ena efter andras tänder medan hon förklarar varför det är så viktigt.
När de två äldsta gått ut på tomten för att leka, och minstingen knoppat in i sin vagn sätter sig föräldrarna i soffan och njuter av varandras sällskap och tystnaden. Samtidigt saknar de kaoset som alltid finns när tre småttingar på sex, fyra och 1,5 år härjar runt. De är fullt medvetna om att barnen kommit in i deras liv sent och att de kanske aldrig får se sina barnbarn, men lyckan av att ha barnen i sitt liv överstiger tanken på att de kommit för sent.