Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

“Det är inte tillåtet att ha jeans här”, muttrade den storvuxne mannen och puttade mig åt sidan. “Gå hem och byt om.”

“Jag har redan ett abonnemang hos er. Sluta terrorisera mig.”

“Vad har du för telefon idag?” fortsatte mannen och bläddrade i några papper.

Det var raffinerat, snyggt och våldsamt. Med ett litet hopp landade jag på tårna på den som stod bakom. Jag hörde att han kved till och fnittrade när jag hörde fröken skälla på honom. Magnus var skolans hackkyckling. Inte från elevernas sida, men från lärarnas. De hittade alltid fel på det han gjorde. Egentligen var det barnen som terroriserade honom, men det var så snyggt gjort att det knappt märktes.

“Har du vattenflaskan med dig?” frågade Rita och gjorde allt för att inte visa Malte hur nervös hon var. “Det finns inget vatten där ute, det vet du va?”

Jag vaknade av knattrandet från skrivmaskinen och log sömnigt. Att farfar börjat skriva igen kunde bara innebära en sak, mormor hade godkänt manuset och det skulle bli utgivet. Golvet var iskallt och jag skyndade mig att trä på raggsockarna mormor gett mig. Efter att ha dragit på mig en tjock, svart polotröja smög jag iväg mot ljudet. Min bror Tomas låg fortfarande och sov.

Halloween. Den där hemska tiden när jag inte vågade öppna dörren i skräck att någon skulle hoppa fram och skrika bu. Barnen älskade den, men jag fasade för nätterna då monster och annat oknytt smög runt huset. Vem visste egentligen vad som var vad? Om det nu fanns riktiga monster så passade de säkert på att komma fram de där nätterna och dagarna. Terry skrattade åt mig och tyckte jag var tramsig, samtidigt som han förbjöd mig att yppa ett enda ord om mina farhågor. Av den anledningen sa jag inget till dem eller Terry när jag såg henne eller honom, eller detet som jag väl mest föredrar att kalla det. Klorna utmärkte djuret mest, och de vassa tänderna.

“Come ti chiami?”läste Katja och strök det mörka håret bakom öronen.

Det finns en ilska inom mig. En svart, grym sak som pockar på att få släppas ut. Jag vaknar varje morgon av drömmen där jag gett mig hän och gjort det jag drömt om. Det söta köttet glider ned genom halsen och landar i magen med en mjuk gungning. Mellan dröm och verklighet finns alltid tanken att uppfylla löftet jag en gång gav till honom, min mästare.

HÄR VILAR TRUDY BÄCK stod det med stora vingliga bokstäver på gravstenen. Lotta grävde med fingrarna i den svarta jorden nedanför och planterade ned de vita rosorna hon införskaffat i butiken som låg vid kyrkogården. Tanken att Trudy var död kändes avlägsen,men beviset stod mitt framför henne. Hon reste sig upp och skrapade bort mossan som växte på stenen och dolde årtalet då Trudy dött. För Lotta hade det året varit ett enda svart streck. Vistelsen på sjukhuset efter olyckan. Pappas dom och allt det andra. 

Hon skulle aldrig mer hålla mitt barn. Det var en sak som var säker. Från och med skulle hon inte finnas längre i mina barns liv. All kärlek han, min stora kärlek öst över häxan hade gjort henne tuff och självsäker. Olaf såg inte mig längre. Jag hade förminskats. Skjutsats längst in i ett hörn där jag såg vad hon gjorde med min familj.