Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

“Du ska få se en hemlighet min kära. En fantastisk, underbar sak som inte många andra sett”, sa mannen i svart och tog Terese hand i sin.

Det strömmade hårdrocksmusik ur högtalarna och jag såg Tatjana gå mot scenen där de andra redan stod. Jag visste så väl att jag borde gå dit jag med, men magen värkte och benen skakade. Orden stötte mot mig som vassa pilar – come on, come on sjöng killarna med hög falsettröst och riktade sina blickar mot publiken, men sneglade mot platsen där jag stod.

Jag längtade så. Ville så gärna uppfylla mammas önskan, men hjärnan kändes som om den var en ihålig svamp och vägrade samarbeta.

Först fattade jag inte vad det klafsande ljudet berodde på, men när jag stack ut huvudet genom balkongdörren såg jag dem – grodor som ramlade ned från himlen. Ösregnet förstärkte ljudet och jag drog snabbt in huvudet igen och tittade på spektaklet genom fönstret istället. De brunröda grodorna kravlade sig bort och ersattes av nya. Lager lades till lager och jag kände en spya tränga sig upp genom halsen.

Jodå jag visste att jag var ett narcissistiskt svin. Det hade min far sagt till mig i alla tider. Men kunde jag hjälpa att naturen försett mig med ett vackert ansikte och en röst som fick kvinnor att falla för mina fötter. Vilken man skulle inte utnyttja det han fått till skänks?

Rickard lutade huvudet mot datorskärmen. Skulle minnet någonsin komma tillbaka? Främmande människor klappade honom på huvudet och sa snälla ord. Ett barn tittade på honom med ögonen fulla av tårar. Det bar honom emot att lyfta handen och lägga den på pojkens huvud, men kvinnan med svart hår hade sagt att den lille var hans son. Rickard ville inte fylla på sorgen han speglade sig i.

Kyrkogården var tom. De svartgråa stenarna stod tätt intill varandra och ett lågt sus hördes när vinden for ut och in genom dem. Den svarta grinden gnisslade när jag öppnade den och slog igen med en smäll då mina händer lämnade den kalla metallen. Jag såg ett bananskal på vägen och plockade upp det. Öppnade en av soptunnorna jag passerade och släppte det i den. Ett lätt regn föll över mig. Stegen till graven gick alldeles för fort. Inskriptionen fick min mage att göra saltomortaler av obehag. Jag skulle nog aldrig vänja mig vid att hon låg här. Tanken att jag skulle kunna ringa det välbekanta numret och höra hennes mjuka röst var alldeles för etablerad i hjärnan.

“Såg du? Ett stjärnfall. Vet du att du ska önska dig något nu?” sa Tomas och höll i min arm så hårt att det kändes som om blodet stoppade.

Kristina smög ut i köket och öppnade skåpet, tog ned ett vinglas, skakade på huvudet, tog ned ett vanligt glas och öppnade flaskan. Kluckandet fyllde köket och genom köksfönstret hördes gnisslandet från en bil som bromsade in. Hon drack upp innehållet och fyllde det igen. Ljudet från en nyckel som vreds om i ytterdörren sipprade upp genom trappan och ljuset från hallen bländade henne. En gestalt tornade upp sig i dörrhålet och Kristina satte sig på golvet med vinglaset i handen. Hon ställde glaset på golvet och kröp ihop, ville inte höra, ville inte se.