Gården låg avsides som det stått i annonsen och jag såg snabbt att den behövde repareras både här och där, men eftersom det var läget jag var ute efter och inte skicket, bestämde jag mig för att köpa den oavsett hur mycket den skulle kosta. Nu fanns det bara ett stort problem – min man. Jag hade väl egentligen inte tänkt flytta, men när jag såg annonsen i morgontidningen drogs jag av något osynligt till bilen och åkte hit. bakom huset hittade Jag hittade en stor nästan ogenomtränglig skog bakom huset och när jag ställde mig framför huset såg jag över sjön till andra sidan. Det blev varmt i bröstet och tårarna strömmade utan att jag kunde stoppa dem.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Eftermiddagssolen strålade in genom det vackert ornamenterade fönstret och jag hörde brudparet halvt om halvt viska fram löftena till varandra. Jag ska aldrig gifta mig, tänkte jag och lade handen på hjärtat för att förstärka löftet till mig själv. Ingen ska få bestämma över mig och dela mitt liv. Jag hade alldeles för mycket som stod på Att göra-listan. Min syster var en vacker brud. Det var faktiskt så att jag funderade var den där fantastiskt vackra kvinnan gömt sig alla år. Den hårda bänken och den torra luften i kyrkan fick mig att längta hem oavsett att jag fascinerades av allvaret i situationen. Imorgon skulle de åka till Madeira och bosätta sig där. Fortfarande hade jag inte bestämt mig om jag var lättad över att hon gjorde det, eller besviken.
Det var otillåtet och faan så mycket bättre än att gå i skolan. Patrik vägrade följa med mig och Johanna den stackarn var så hårt hållen av sina föräldrar att de hämtade henne vid skolan för att hon inte skulle hinna hitta på något. Ha, ha…eller egentligen är det rätt sorgligt. Tänk bara att inte få gå hem ensam. Eller att inte få gå ner till ån och kasta sig i vattnet efter en jobbig skoldag. Allt det där fick aldrig Johanna uppleva. Patrik och jag däremot hann göra både det ena och det andra. Nattliga bad och picknickar tidiga mornar uppe i vår favoritek. Men nu var det inte därför jag skrev. Orsaken till det här långa brevet kära moster, är att jag behöver din hjälp. Snarast. Mamma och pappa vet inte att jag skriver till dig och jag skulle aldrig i livet våga fråga dem om pengar. Jag är i knipa moster. Stor sådan. Så snälla rara du, kan jag få låna 10000 kronor tills jag hinner få ihop dem själv?
Alternativet är att jag går i landsflykt.
Hälsningar Johanna
Flammorna slickade väggen, gled ned i rummet intill och svedde allt i sin väg. Evald kunde inte slita blicken från den hungriga besten trots att han visste vad som skulle ske om någon såg honom. Han fylldes av eufori och en våldsam törst. Familjen i huset hade inte vaknat än så det fanns fortfarande tid att njuta. Evald visste att det inte fanns några brandvarnare på nedre våningen, men att barnen fått varsin som hängde på dörren med en spik. I samma ögonblick som elden åt upp gardinerna slet han sig och smet ut genom samma fönster han kom in.
Utanför huset var det fortfarande tyst. Brandbilarna skulle inte komma förrän efter en halvtimme, om någon såg branden vill säga. Annars skulle bilarna inte komma förrän svart sot var det enda som fanns kvar.
Evald vände sig om en sista gång och gick på gräsmattan för att han inte skulle höras.
Vi satt tysta på varsitt håll och jag kände att luren gled i handen. Jag harklade mig och tänkte, nu eller aldrig.
“Jag vill göra slut.”
Hans drog efter andan och sa med nasal röst: “Slut?”
“Ja jag vill inte bo med dig längre. Jag vill vara fri.”
“Jag håller dig inte kedjad.”
Jag såg hans ansikte framför mig och mindes hur jag när vi träffades första gången längtat efter att dra mina fingrar genom det röda, lockiga håret.
“Det är inte dig det är fel på. Det är jag som är konstig. Hitta en bättre tjej att vara med.” Orden klingade falskt i munnen och jag kände en fadd smak. Jag måste göra det här. Måste. Annars skulle jag förtvina.”
Hans snyftade.
Jag visste faktiskt inte vad jag skulle säga, och lade på luren trots att det inte kändes rätt.
“Rosorna har vissnat”, sa Hedda och böjde sig ned mot den lilla jordplätten. “Pappa var inte troende så varför envisades ni med alla de här korsen?” fortsatte hon och vände sig mot systern. “Varför måste du alltid bre på så mycket, överdriva allt till yttersta spets?”
Malin tittade på lillasystern och undrade varför hon aldrig satsade stenhårt på någonting. Det spelade ingen roll vad det gällde – äktenskap, hobbies, jobb, allt skulle hända fort och slarvas igenom.
“Varför, Malin?” sa Hedda och slog ut med händerna i en hopplös gest.
“Ja pappa”, sa Tanja och tittade ned mot golvet. Håret föll fram över kinden och dolde hennes ilskna blick.
“Titta på mig när jag pratar med dig!” skrek Arne och tog ett hårt tag i dotterns mörka lugg. “Du borde lära dig bättre hyfs. Ha respekt för äldre människor.”
Familjens dobermann kom gående in i rummet och satte sig tätt intill Tanja som om han ville skydda henne. Tanja klappade huvudet på den om och om igen.
“Förresten, vad har vi sagt om att ha hunden på rummet. Fortsätter du så här städar du själv ditt rum. Uppfattat?”
Innan Tanja eller tiken hunnit uppfatta vad som skulle hända, sparkade Arne hunden i bröstkorgen och pekade med fingret i luften. “Ut!”
“Varför gör du så?” snyftade Tanja. “Hon har väl inte gjort dig något?”
“Hon finns, det räcker”, muttrade Arne och tog ett hårt tag i dotterns arm.
Vild och vacker, det var vad hon var Hillevi. Stark och slängd i käften sa männen också att hon var, men det enda jag såg hos henne var de mycket säregna gulgröna ögonen. För länge, länge sedan hade jag sett ett par likadana. Långt innan Hillevi kunde vara född. Med stapplande steg tog jag mig tillbaka till lugnet i stugan och försökte komma ihåg namnet på honom.
“Jag har en gåva till dig”, sa kvinnan som var starkt sminkad och hade långa, mörka flätor. Hon sträckte fram handen till Hanna och tog den. “Följ med.”
“Jag får inte lämna skolgården. Mamma…”
“Det går jättefort”, fortsatte kvinnan och föste undan Amanda som kom springande. “Du kan inte följa med. Det är bara jag och…” Hon vände sig mot Hanna och satte sig på huk framför henne. “Vad var det du hette nu igen? Åsa? Rebecka?”
“Hanna”, sa Hanna och bet sig i underläppen. “Går det fort? Jag får inte komma för sent till lektionen.”
Kvinnan tittade på Amanda och tog ett hårt tag i Hannas hand. “Du hinner knappt blinka innan vi är tillbaka. Men, om du inte vill hittar jag säkert någon annan flicka som skulle bli glad”, fortsatte hon och gled med blicken över barnen på skolgården.
Hanna fingrade på knapparna på den röda tröjan och huttrade till. Kvinnan såg ofarlig ut och mamma hade sagt att Hanna skulle akta sig för män, inte kvinnor.
“Äntligen är det sommarlov”, sa Petronella och lade sig i solstolen med mobilen mot örat. “Har du några speciella planer moster Ingrid?” fortsatte hon och bet sig i underläppen.
En cockerspaniel kom springande över gräsmattan och nafsade lekfullt i Petronellas hand som dinglade nedanför stolen. Hon slog till den lätt på nosen och gjorde en grimas.
“Nej, jag ska bara njuta av att vara ledig”, svarade Ingrid och tystnade. “Hur så? Vill du komma hit?”
“Ja, gärna. Mamma och hennes nya kille ska ut och segla, men jag…”
“Petronella, du är så välkommen. Det vet du”, fortsatte Ingrid. “När åker Kerstin och…vad hette han nu igen? Tomas? Patrik?”