Det första tecknet var att vattnet i vasen som stod på bordet krusade sig. Ljudet kom långt efter, mullrandet därpå. Att stå där jag placerat mig kändes inte längre som någon bra ide’. På skakande ben tog jag mig så snabbt det gick nedför berget och skyndade efter de springande människorna. Hattar flög av dem och resväskorna de bar öppnades. Paniken var ett faktum.
Dunket från vävstolen ekade genom huset. Det första jag såg var farmors rygg. Hon lutade sig över väven av färger och nynnade på en melodi jag kände igen.
Det här var mitt ställe. Egentligen mitt och Arnes, men han var ju död nu. Trädkojan hade varit vårt helgprojekt och egentligen bottnat i en lärares illvilja.