“Rör den inte”, fräste Magnus och slog igen kistan jag nyss öppnat.
“Förlåt”, sa jag och ställde mig en bit från honom. “Jag visste inte att den var hemlig.”
“Det är den”, mumlade han och vägrade möta min blick.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Molnen hängde lågt på himlen tyngda av regn. En katt satt på trappan och käkade en mus medan en annan satt bredvid och tittade på. Det var maj månad, och jag var gravid med mitt första barn.
“Fryser du?” sa en kvinna som passerade. Hon slängde en tjuga i min kopp och gick vidare utan att vänta på svar. Så var det ofta. Människor som låtsades att de brydde sig, men gick iväg, störda av att jag låg på trottoaren. Ryggen värkte som vanligt och håret kliade ovanligt mycket. Det var nog dags att ta ett bad. Nätterna hade blivit kallare redan och jag bävade inför vad som skulle komma.
“Vem sjunger du för?” sa Minna och lutade sig närmare Kasper. “Du har suttit så där i flera timmar nu. Ungefär som om du har någon framför dig.”
“Det har jag”, sa han lågt och hyssjade henne. “Tyst, vi är upptagna.”
Minna rynkade på ögonbrynen och gick ut från rummet. Kasper hade blivit underlig efter seansen de bevistat och hans röst hade förändrats.
Vägskälet hade vi passerat flera gånger, ibland på natten, ibland på dagen. Det var ingen hemlighet för någon av de närvarande, men idag, var det något hemlighetsfullt över sättet att köra förbi de stora körsbärsträden som stod i slyet, och päronträdet med ljusgula frukter. Sanningen om vad som hänt i huset som inte längre fanns där hade lamslagit hela bygden. Platsen blev helig, varje skugga tyddes till spöklika gestalter på jakt efter hämnd. Ingen, absolut ingen bromsade in och sträckte på benen som människor gjort förr i tiden. En stor sten stod på samma plats som huset stått, med en grov inskription som knappt gick att tyda. Ibland längtade jag efter att stanna och läsa, något drog och slet i mina tankar.
“Det gick fort. Jättefort. Ena sekunden stod han på land, andra låg han nere i vattnet och ropade på hjälp”, viskade jag och hoppades att revorna inte skulle synas på mina armar. Jag drog ned ärmarna på jumpern så långt att de nådde över knogarna och höll fast så hårt att händerna värkte.
” Var ni ensamma på klippan?” sa den unga polisen och skrev något på blocket.
Jag nickade.
“Bara en fråga till”, fortsatte han och tittade ut över havet. “Varför räddade du inte honom? Du hade kunnat hoppat efter.” Han tog ett hårt tag i min ena hand och jag kände ärmen åka upp. ” jag vill inte låta elak, men…”
“Jag kan inte simma”, sa jag så snabbt att bokstäverna snubblade på varandra.
Det är sista dagen i juli 1945, en stekhet eftermiddag som får männen att lätta på slipsen och kvinnorna att tacka Gud för att de är född till kvinna och får ha korta kjolar. Tornuret ovan kyrkans kupol slår halv fyra. Gatorna är nästan öde. De vita stenplattorna får ögonen att kisa utan att jag vill det. En spårvagn tar sig stånkande uppför backen till torget och stannar med ett högt gnisslande för att släppa ut en drös människor – män i hattar och kvinnor med snäva kavajer och kjolar. Sist av alla kliver en ung kvinna av. Hon trycker ned en vit näsduk i väskan och tar ett tveksamt steg ned på backen som är belagd med så kallade kullerstenar. Hon heter Anna och är min syster. Hennes blonda hår är snyggt uppsatt i knut och när jag går närmare ser jag att hon har Putte med sig. Han hoppar skällande ur väskan när hon ställer ned den bredvid sig och försöker hyssja ned honom genom att lägga handen runt hans nos. Det är tio år sedan vi sågs och jag vet inte vad jag ska säga till henne.
Morgan Myra sköt undan stråna som agerade lock till stacken och tittade ut. Regnet öste ner. Långt, långt nedanför honom byggde arbetarmyrorna på drottningens kammare. Det var bara ett stort problem – de hade ingen drottning, än. Morgan hade blivit utsedd av stacken att leta upp den vackraste myrflickan han kunde hitta, och föra henne till de stacken. Han suckade och stängde igen locket igen. Allt, precis allt var emot honom idag.
Jag älskade min mamma. Önskade intensivt att mitt ljusa hår skulle bli lika rött som hennes. Vi var inte alls lik varandra utseendemässigt, men jag kände i mitt hjärta att vi hörde ihop. Hon följde mig vart jag än gick och lät inte mina vänner komma in förrän hon via datorn googlat på deras föräldrar. Vårt hem liknade en borg och över fönstren hade hon placerat grova, vita järnstänger. De skulle hålla bort elaka människor sa hon och jag nickade när hon bistert la till att min pappa säkert skulle velat det om han hade stannat kvar. Att jag varit hans ögonsten, men att han svek oss och stack iväg med en annan kvinna.
En dag när mamma åkte iväg från mig för att göra veckohandlingen frågade jag om jag kunde få följa med. Mamma skakade på huvudet och rättade till kjolen på den röda dräkten hon bar. Efter att dörren låsts utifrån hörde jag bilen starta och åka iväg med en rivstart. Snabbt sprang jag upp på övervåningen och satte mig med läxorna i historia som jag lovat mamma. Hon lärde mig allt om livet och berättade att en dag skulle jag också få gå ut. En dag när världen lugnat ner sig och det var riskfritt att gå ut. Jag hade aldrig frågat mamma hur det kom sig att hon kunde gå ut, men…jag var bara nio och förstod att förklaringarna skulle komma med det andra.
Jag vaknade av att fåglarnas kvittrande tystnat. Olas sovsäck var iskall så han hade gått upp för länge sedan utan att väcka mig. Antagligen för att studera korparna. Jag höll mig därifrån, tyckte de var läskiga med sin otäcka stirrande blick, och den vassa näbben. Sakta drog jag ned dragkedjan på tältet och möttes av stickande solsken. I trosor och t-shirt klev jag ut i gläntan och ropade på Ola, men fick inget svar. “Vännen, var är du? Ola? Hallå?” Det var då jag såg dem. De satt överallt. I granar och tallar, på bergets sluttning, till och med på stenarna utanför tältet. Tysta studerade de mig med iskalla ögon. Någon flaxade med vingarna, en annan pickade med näbben mellan klorna som om den rensade bort något, Försiktigt backade jag in i det fladdrande tygstycket och tänkte krypa in när korparna lättade och flög upp i en spiral. Runt, runt flög de. Högre och högre. Hundratals. Täckte himlen som ett svart tak.