Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

“Sara! Lena! Katrin! Rappa på!”

På södersluttningen vid norra änden av sjön, just där skogen slutade och bildade skydd mot norr låg en liten gård gjord av tjocka bruna timmer. Bredvid stod ett fallfärdigt skjul som någon försökt måla svart, men som en gång verkade varit grönt. Den slingrande grusvägen slutade vid huset. Bakom det låg en hög skog med tjocka tallar och granar i en salig röra. Gården kallades Ödegården men beboddes av en gammal kvinna som påstods vara över hundra år.

“Femtio armhävningar – NU!” skrek den grönklädde mannen och pekade på Mattias. “Efter det springer du tjugo varv runt huset. FÖRSTÅTT!”

Det hände på några sekunder. Soffan vi satt i sprack i miljoner delar och bordet vi haft kopparna på flög över muren och försvann ur vår åsyn. Solen som nyss gassat gick i moln och ett högt, skärande ljud nådde mina trumhinnor. Jag visste det inte då, men blev strax varse vad som hänt.

En sådan här dag borde man väl vara glad. Solen skiner, knopparna sväller på buskarna i trädgården, krokus och snödroppar blommar och myrorna har vaknat i stacken under den stora granen i skogsbrynet. Men jag är inte glad. Om det inte lät så högtravande skulle jag säga att jag är “sorgsen intill döden”, men eftersom det låter värre än det är stannar jag vid ordet sorgsen. Vad har jag för värde i livet? Idag? Imorgon? Jag står alldeles ensam i världen. Mamma och pappa ligger flera meter under jorden, Alex, min älskade bror har flytt landet sedan länge. Jag är ensam. Jag stänger fönstret för att slippa höra kvittrandet från vårglada fåglar och drar ned rullgardinen. 

Jag hörde det karakteristiska klippkloppandet långt innan doften nådde mina näsborrar. Solen gjorde asfalten nästan flytande och jag anade att det inte var alltför lätt för hästen att gå på vägen. Mannen som red tittade bort när han passerade och jag såg en lång, vit sladd hänga ned vid ansiktet och förstod att han hade hörlurar instoppade i öronen. Jag cyklade in så långt på sidan som jag kunde och motstod impulsen att klappa på djurets bakre del.

Doften från rosen var berusande. Leif tittade sig runt i rummet flera gånger, men såg ingen vakt och flyttade varsamt bort en av kvistarna och sköt in handen långt in i busken. Taggarna bet honom i armen men han rev försiktigt bort ett skott från den och drog sedan ut handen igen. Äntligen var Polyanthean hans.

“Du läser in så mycket i mitt beteende. Fråga mig istället”, sa Nicklas och slog med handen i bordet.