Mina bara fötter nuddade redan vid vattenytan. Det isade i tårna och jag försökte tänka bort repet men kände hur huden drevs ihop och hotade spricka. Rösten inom mig sa envist åt mig att hoppa.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Den vita tvättlinan slingrade sig i min hand som en galen orm, tvinnade in mina smala händer och fick mig att släppa blicken på henne, den andra kvinnan i min mans liv. Jag hade gjort det – beviset fanns mitt framför mig, liggande i en underlig ställning med tungan hängande som en slips. Jag skrattade till när jag såg framför mig hur Anders skulle hitta henne. Nu var hon minsann inte så vacker den jäkla häxan. Nu hade hon fått sitt straff. Kruxet nu var att få det att se ut som ett mord begått av honom, inte mig. Faktum var att jag egentligen befann mig trettio mil härifrån, på semester med barnen. Det hade inte varit så lätt att smita ifrån dem, men min älskade mamma hjälpte mig.
Jag strök med handen över det vitmålade staketet och följde ån som rann under bron med blicken. Skulle det vara som vanligt där hemma, skrikigt och bråkigt med pappas tordönröst och mammas låga, rädda? Jag såg att gubben Persson som vanligt satt och metade. Han hade berättat för mig att han inte hade någon mask eller ens någon krok. Det var bara ett sätt att koppla av. Jag nickade mot honom när jag passerade och hann se att han nickade tillbaka innan jag vände bort blicken. Korvmojen var öppen och jag sneglade försiktigt in för att kolla om den unga killen fortfarande fanns där. Visserligen hade det gått några år, men han kanske jobbade heltid nu, till och med ägde stället. Jag mindes inte hans namn, men såg de vackra, blåa ögonen framför mig. Sexton år gammal lämnade jag stan och fortfarande kände jag igen den unkna doften från ån som blandade sig med avgaser och oset från korvfabriken.
“Det här förstår ni är ett ben från en dinosaurie”, sa mannen och höll upp en vit bit. “Den är mycket, mycket gammal. När tror ni att de levde här på jorden?” fortsatte han och gled med blicken över flickorna som stod och fnittrade. “Ni där? När?”
“Jag vet inte”, sa en mörkhårig flicka och kröp ihop som om hon inte alls ville höras.
Mannen tog av sig glasögonen och sänkte blicken för att studera de bruna, bara benen på dem. Några hade så korta kjolar att deras trosor syntes, men de flesta dolde till och med knäna. Det skulle nog bli en bra dag idag också, tänkte han och harklade sig. “Nå?”
Jag såg dem på långt håll. Tessans gula klänning och Fias turkosa shorts lyste. De skrek och viftade med händerna och jag försökte höra vad de hojtade. Flickorna var alldeles röda i ansiktet och håret stod på ända. Fia höll det röda hundkopplet i handen.
“Mormor, mormor, Tulle har blivit ormbiten”, flämtade Tessan fram när hon kom fram. Hon stod framåtlutad och försökte få luft. “Han ligger på ängen och ser jättekonstig ut.”
Mitt hjärta stannade. Tulle var min älskade jycke som snart skulle fylla fem. Mitt ljus här i världen.
“Hur är det med er? Såg ni ormen? Hade den sicksack på ryggen? Kom det vit fradga ur munnen på Tulle?” Frågorna sprutade ur mig i samma takt som hjärnan skickade ut dem. Jag såg Tulle framför mig kämpande efter luft.
“Den var svart, eller kanske brun, eller…jag minns inte riktigt. Allt gick så fort”, sa Tessan.
“Jag springer och ni väntar här”, sa jag och satte på mig tennisskorna. “Ta ned lappen med telefonnumret till veterinären som jag satt på kylskåpet och ring honom. Säg att jag är på väg.”
“Sanningen svider, eller hur? Jag hade inte tänkt säga något, men…”
“Nu njuter du va?” sa Nils och bet sig hårt i läppen.
“Jag äger dig. Bestämmer vart du ska gå och vad du ska äta. Så länge jag betalar räkningarna lyder du mig. Begrips?”
“Du är inte min pappa. Du är bara en fånig ersättning i sängen för min far”, skrek jag och hann inte stoppa orden jag hållit inom mig. Jag hann inte ducka.
“God morgon”, sa hyresvärdinnan och log så att hennes snus syntes.
“God vet jag inte, men likväl är det morgon”, muttrade Bill och stängde tröjan med ett hårt ritschande. “Jag har för övrigt inte sovit en blund, så…ja vad kallar man då morgonen? Uppvaknande? Mer öppnande av ögonen?”
“Såja, inte ta på dig butterkepsen nu. Du skulle ha passat på att läsa en bok eller nåt. Jag har…”
“Jag vill inte ha dina råd så sluta babbla i ett. Har tidningen kommit?”
“Ha, ha…du är rolig du. Tidningen ligger i facket som vanligt, men inte förrän klockan blir åtta. Frukosten kan du hämta inne i cafe´t, också som vanligt.”
Bill släntrade ned till cafe´t och satte sig vid ett av de små, vita borden. Han kände sig ensammare än vanligt. Att bli gammal bestod av två saker – gå på begravningar och hälsa på sjuklingar.
Utsiktsplatsen var en stor alm på hitsidan av floden som till hälften hängde över vattnet och som hade en samling tjocka rötter som dinglade långt ner från flodbankens svarta mylla. Det var vår, eller rättare sagt början på våren. Fötterna befann sig fortfarande i tjocka kängor och benen fylldes av knottror om den mötte vinden. Håret på henne föll vilt nedför ryggen och förenade sig med en blå ryggsäck. Svarta slingor låg tätt mot bleka kinder och hon hukade sig när ljudet av en båt ekade över vattnet.
Ewald höjde bössan och siktade på mannen framför sig. De var jaktkamrater sedan länge och hade delat både säng och mat. Hur kunde han svika mig så? tänkte Ewald och tryckte lätt på hanen. och hur kunde min fru sjunka så lågt?