Viskande, rödbruna löv. En silverfärgad hink med rostigt handtag. Ett par slitna, militärgröna tofflor. Det var förutsättningarna för dagen.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
I samma sekund som jag lade mig på gräsmattan gick solen i moln. Min bleka hud skulle inte få sin väl behövda dos med vitaminer idag heller. Två dagar in i semestern var det bara att konstatera fakta: sommaren i år var kall, och mycket regnig. Det var då han klev in på tomten. En äldre man klädd i kostym och hatt, hållande en svart käpp i handen. Jag reste mig från badlakanet samtidigt som han tog tag i dörrhandtaget till mitt hus.
“Är hon min?” sa jag och höll tummarna så hårt att fingrarna blev rödflammiga. “Min egen?”
“Ja, i alla fall i sommar. Vi tänkte…” Pappa harklade sig och tittade på mamma. “Vi tänkte att du skulle få visa att du kan sköta en häst. Vi vet att du tagit hand Pinocchio på ridskolan, men…det är inte riktigt samma sak. Den här måste du sköta dygnet runt. Jag har pratat med bonden och fått lov att hysa in Siri som hon heter.
Mamma nickade och tog mina händer. “Vi vågar inte köpa henne ännu. Det finns så mycket annat i ditt liv.”
Jag visste mycket väl vad hon syftade på. Varje måndag var jag på teaterskolan och onsdagarna var vigda åt karaten. Lisa hade pratat om att vi skulle börja på balett, men…nja…med min klumpiga kropp skulle jag väl likna en elefant.
“Lillis?”
Jag mötte pappas blick. “Ja.”
“Du måste lova mig att sluta umgås med killarna nere på byn. Det är det enda vi kräver.”
Åh nej, tänkte jag och såg min kille framför mig. Det var det jag visste. Pappa hade en baktanke med allt han gjorde. Nåja, det skulle nog inte bli så svårt att smita ut på nätterna. Jag kunde låtsas att jag sov. Det skulle bli många tidiga kvällar i sommar. Jag lade händerna bakom ryggen och fingrarna i kors. “Mm pappa.”
Han såg henne stå ensam i busskuren. En liten mörkhårig tjej med alldeles för stora kläder och höga, röda basketskor. Vid hennes fötter låg en vit, tufsig hund och en resväska på hjul. Hon blir ett perfekt byte, tänkte Olaf och lade handen på övre delen av ratten.
“Om jag inte vaknar mer…sörj mig inte för länge är ni snälla…och Maja…sök den där kursen i teckning som du alltid velat göra.”
Hela familjen var som förlamade efter mammas ord. Pappa stod tyst och tittade på oss barn när vi tog adjö av henne. Ronny spelade på sin mobil. Klas grät oavbrutet och lilla Teodora stod tyst.
“Lova att inte bråka mer.” fortsatte mamma med låg röst. “Älska varandra. Tänk på att tiden inte alltid är så lång. Lova.”
Hon lade sig mot kudden igen och höll ena handen över bröstet. Cancer är ett fult ord tycker jag. Ett ord jag inte velat lära mig. Den är brutal och sliter människor från en.
“Jag…lovar i alla fall”, sa Teodora med trotsig röst och torkade tårarna med baksidan av handen. “Jag lovar mamma.”
Jag ställde mig bredvid min lillasyster och tog hennes hand. “Jag lovar jag med.”
Mamma log och skrattade så gott det gick med en mask över ansiktet. Hon gjorde vårt tecken och höjde sin hand för att ta min, men orkade inte och tittade hjälpsökande på pappa som lyfte hennes smala hand.
Den var full av otäcka nålar som ledde till flaskor hängande i ställningen ovanför henne.
Förvandlingen var ögonblicklig, oåterkallelig och fascinerande för betraktaren, men smärtsam och oändligt långsam för den som utsattes.
Jag var betraktare och låg högt uppe på en klippformation med en kikare tätt intill ögonen. Fullmånen lyste upp det som skedde och jag hörde låga morrningar och gnyenden. Det var nedtrampat där jag låg. Alla dagar och kvällar jag spenderat på platsen hade satt sina spår. En hårtuss, en cigarettfimp, ett använt tuggummi.
“Gillar du svensk historia?” sa mannen som dök upp från ingenstans och tog ett hårt tag om min axel. “Jag kan visa dig saker ingen annan sett.”
“Jobbar du som guide här?” sa jag och kände hur mina ben darrade. Hans mun log men ändå inte och de kalla svarta ögonen hade ingen pupill. Kläderna hängde över kroppen som trasor och på ena fingret satt en stor bred guldring med en inskription jag inte riktigt kunde läsa.
“Nej, men jag är livets guide”, fortsatte han och tryckte in fingertopparna i min axel. “Följ mig. Du kommer inte att ångra dig.”
Jag tittade ut över den trånga gången där nunnor och munkar gått i århundraden för hemliga möten, och lämnat nyfödda skrikande barn åt sitt öde när de blivit gravida av misstag.
Fötterna var svarta och runt ansiktet hade de glass. De hade gröna knän och plåstrade händer med trubbiga naglar. Solen lyste så starkt att det rykte om taket. Havet glittrade inbjudande och med jämna mellanrum klöv en grå fena ytan.
Det var varmt och kvavt i det lilla rummet. Våldsamma åskknallar ekade i rummet och ljuset från blixtarna lyste upp flickans ansikte. Ingen av de närvarande vågade säga ett enda ord. Tysta tittade de på henne och väntade.
En vit, en röd och en blå. Så såg det ut när vi kom fram till podiet. Min häst Cezar var i topptrim, det hade min älskade pappa sett till, och av en händelse hittade han en karta över banan. Eller? Kunde det vara pengarna han gav till mannen med kepsen?