“Skynda dig”,skrek Benny.
“Jag försöker men skosnöret har gått upp”, flämtade William.
Killarna hoppade upp på det trasiga stängslet och hävde sig över det.
“Jäklar vad arg han blev”,skrattade Benny och borstade av knäna. “Såg du att han tänkte ta fram geväret han förvarar under disken?”
Det hördes hundskall och upprörda röster på andra sidan staketet
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
“Rappa på nu”, skrek mannen och ven med piskan över ryggen på den magra, äldre gubben. “Inga fina fasoner. Du är drägg och ska lyda mig.”
Gubben stapplade fram med kryckan i ena handen och repet från vagnen i den andra. Han lutade sig framåt för att få mer kraft och blängde surt på fångvaktaren.
Barnet som stod på åkern de passerade flinade när piskan ven.
“En hemhjälp?” utbrast Emil och stoppade in en snus under läppen. “Såna trodde ja inte existerade längre, men…jo, jo, visst kan jag ta emot en sån om det behövs. Förresten så klarer ja mäj perfekt utan kvinnfolk i stugan. Helt dum i huvet har ja inte blitt än inte.”
“Snälla herr Arvidsson. Det är för ert eget bästa. Sänglakanet verkar ha legat flera veckor och maten i kylen var full av mögel. Med hjälp av oss kan ni bo kvar här i huset några år till.”
“Va köster de då?”, muttrade Emil och tittade runt i rummet där det mesta hamnat på golvet. Tanterna som ringt på dörren hade vänt upp och ned på det mesta, men han måste medge att det luktade bra mycket godare.
Vintrigt landskap. Fotspår som ledde ned till fiskeboden. Det var allt jag fått reda på av Mattias och de andra.
“Du har aldrig några problem att hitta på saker. Skriv en film med mycket action och blod. Resten fixar jag och grabbarna”, hade han sagt och lagt datorn på bordet.
“Kommer inte polisen nån gång?”
“Va inte så otålig. De kommer.”
“Men…jag hör ingen, och vi ringde ju faktiskt för jättelänge sen.”
“De lovade komma så fort de kunde, ellerhur? Du får tänka på att vi bor ganska långt ut i skogen.”
“Tänk om mamma dör då?”
“Inte.”
“Men tänk om. Vem ska ta hant om oss då?”
“Sluta oroa dig lillebror. Hon har inte dött förut så varför skulle hon göra det nu?”
“DÄR! Titta Timmy. Nu kommer den. Men, varför har den inte sirenerna på?”
“Jag vet inte. Skynda dig ner från stenen nu.”
“Nä, jag stannar nog här. Allt blodet skrämmer mig.”
I samma sekund som jag knäppt knapparna på den underliga västen, kände jag hur den drog ihop sig som om den var levande.
Vi satt tysta ett tag. Tittade på varandra för att inte verka rädda. Jag harklade mig:
“Vet du att man kan blanda alkohol med jordgubbssaft”, sa jag och tystnade.
“Är det sant?”, sa min lillasyster Tea. “Är…är det sånt mamma har?”
Jag nickade och tog hennes hand. “Låtsas som om du inte vet det. Hon blir så arg annars.”
Tre månader på en kobbe ute i havet. Lena satte sig på gräsmattan med den mörkblåa ryggsäcken stående bredvid. Klarar jag mig utan internet och el? tänkte hon och bet sig i underläppen.
“Är du klar?” ropade Clarence och klev ut på trappan. “Jag tar med mig myggstift och metspö. Tror du vi behöver regnkappor?”
Lena vände sig mot honom och sa skrattande: “Nä vet du vad. Vi skiter i det och går in om det regnar.”
Kabel, tändhatt, hm har jag glömt något, tänkte Roger och hämtade tejpen i kökslådan
“Förlåt om jag väckte dig”, mumlade jag och satte knät rakt på min älskades lår. “Sov du?” la jag till och tog ett hårt tag om täckets överkant och drog det över mig. Orden den främmande kvinnan sagt när hon ringde, snurrade runt, runt i huvudet. Det var som om jag klivit in i min egen mardröm. Den där som ständigt plågade mig sedan separationen från David. Otrohet. Ett ord jag alltför ofta tagit i min mun och hoppats slippa nu. Den käre Benjamin var liksom inte den sorten. Det hade alla mina vänner poängterat. Som vanligt stämde det inte. Jag flyttade mig långt från honom och funderade på hur jag skulle hämnas. För det skulle jag. En gruvlig sådan som satte spår flera år efteråt.