Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Den plötsliga förändringen i paret Johanssons sätt mot pojkarna oroade mig så mycket att jag sov illa. Trots att herr Johansson sagt att han inte trodde på häxkonst hade jag hört underliga mumlanden på natten och hittat ett utbrunnet ljus plus ett glas som var svart av sot i botten.

Fotbollen låg ensam i lerpölarna. Den stora arenan var tyst och mörk. 

“Jag måste kräkas”, mumlar Anna till Jocke och försöker gå lugnt genom affärscentrumet, men känner att magen stöter upp galla som fyller munnen. Hon biter ihop och springer. Stöter i människor utan att be om ursäkt. Når äntligen ytterdörren och spyr i en silverfärgad sopkorg med ett påklistrat märke. Varför har ingen berättat om det här?, tänker hon och tar upp en pappersnäsduk med darrande händer.

Hampus såg att de röda rosorna var svedda i kanterna och att det låg en dagbok uppslagen på golvet. Det här verkar inte vara ett självmord, tänkte han för sig själv och ropade in de andra.

Martin lindade av papperet som satt runt blombuketten och drog i sig doften från de röda rosorna. Pernilla skulle säkert undra varför han köpt dem, men än så länge måste det vara en hemlighet. Han sprang uppför trappan och tog fram nyckelknippan för att öppna dörren, men stannade i rörelsen och lutade örat mot dörren. Underligt, tänkte han. Det lät som stönanden. Med en snabb rörelse tryckte han in nyckeln och vred om. Tänk om hon var skadad. Han rusade in och såg Pernilla ligga  i sängen med täcket uppdraget över sig. Hennes ögon var stora och rädda. Vid hennes sida låg en annan kvinna.

“Lyckost”, mumlade Janne. “Du får lämna det här hemska huset och slippa tanten, medan jag blir kvar. Hon blir säkert dubbelt så jäklig nu när du fått ett eget hem.”

Linda lade sig tveksamt på operationsbordet och gled med blicken över männen som stod runt det. Vad har jag för val? tänkte hon. Dö, eller överleva och bli invalid för livet?