Blekt novemberljus glimmade mellan våta, svarta grenar. Nedfallna rödbruna löv låg i ett blött täcke över marken. En doft av unket och snö låg i luften. Sotsvarta händer grävde i marken. Naglarna blödde av den återkommande kontakten med frusen mark. Han vände blicken mot ljudet som hördes från grusvägen några hundra meter därifrån. Hjärtslagen ekade i öronen. Svetten rann längs med ryggraden.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
“Jag…” mumlade jag och försökte minnas vad jag egentligen hade för anledning att ringa mitt ex.
“Snälla rara du, jag gör allt för dig men ibland…ibland går du verkligen för långt”, sa han och satt tyst en så lång stund att jag trodde att han lagt på luren.
“Jag minns inte riktigt vad jag ville”, mumlade jag och rynkade pannan i ett försök att minnas vad det var som var så akut att jag ringde den käre Leif klockan två på natten.
“Carina kan du göra mig en tjänst”, viskade han. “Sök hjälp. Gör det imorgon.”
Jag bet mig i underläppen och la handen över munnen. Gick tillbaka till köket där jag varit då beslutet att ringa honom formats. Min hjärna kändes som om jag spolat den i syra. Det fanns absolut ingenting där. Alla minnen från vår tid tillsammans var puts väck och bilderna jag såg på byrån sa mig ingenting. De var bara fotografier på unga och gamla människor.
“Carina?”
Vem kunde ana att den försynte mannen på två trappor varje kväll drog fram teleskopet till fönstret för att spana på kvinnor som klädde av sig? Och vem hade i sin vildaste fantasi kunnat ana att grannen stod bredvid?
Den där dagen när jag såg vad som pågick och stegade upp till lägenheten tänkte jag inte på följderna av mitt avslöjande.
“Jag vill ha dramatik, tragik och gråt från publiken”, sa Eva.”Glöm bort alla fjantiga saker ni lärt er på skolan om ni nu gått i skola. Gå in i er själva och känn.” fortsatte hon och gled med blicken längs bänkraderna. “Det här ska bli den bästa föreställningen någonsin. Fattar ni?”
Klockan halv tolv var nyheten att den fasansfulle man som mördat och våldtagit flera hundra kvinnor runtom i världen samtliga kanalers huvudnyhet. Jag vågade knappt yttra ett ord om händelsen till mina arbetskamrater i rädsla att råka säga att mannen ifråga var min bror.
Skrivaren betedde sig underligt idag, tänkte Pia och öppnade det svarta locket. Den lät inte alls som den brukade och hostade med jämna mellanrum. Ja banne mig. Den hostade, tänkte hon och öppnade luckan där själva hjärtat låg. Försiktigt för att inte skada något tryckte Pia in handen för att kolla om allt kändes okej. Vaktmästaren hade visat henne några trick och det skulle bli skönt att överbevisa Sonja som sagt att maskinen var redo för soptippen.
När hon lade huvudet mot skrivaren tyckte hon att det lät som hjärtslag.
“En maskin har väl inget hjärta”, sa hon högt och pressade in handen längre.
Hon var inte alls beredd på det som hände…
“Regn, regn, regn, detta förbannade regn”, muttrade Amanda och sköt gardinen åt sidan. “När ska solen komma tillbaka?”
Plötsligt såg hon en liten svart prick som hoppade omkring i pölarna. Det var för långt ifrån henne för att hon skulle se exakt vad det var, men nog är det en fågel, tänkte Amanda och reste sig upp med hjälp av käppen.
Tomas sträckte över flaskan med bubblande Trocadero och satte sig sen lugnt på bänken och väntade. Skulle Mia känna det? Eller skulle hon bälga i sig drycken utan att bry sig om bismaken?
Han vände bort blicken för att hon inte skulle ana oråd och höll ena tummen så hårt att den vitnade. Hoppas, hoppas, tänkte Tomas och sneglade tillbaka mot Mia.
Jaha, då är det dags igen, tänkte jag och ville skrika att jag inte hade någon lust att åka till sommarhemmet. Det var femte sommaren som jag skjutsades iväg från mina älskade syskon och den här gången sved det ännu mer.
“Kom nu Sara. Vi blir försenade”, sa mamma och såg sträng ut.
Ibland undrade jag varför hon egentligen skaffat fem barn. Hon ville ju inte ha oss nära sig.
Efter begravningsgudstjänsten reste pappa sig och gick ut från kyrkan med slokande axlar. Jag nickade åt mina kusiner som satt bakom mig och skyndade efter.
När pappa hörde mina steg vände han upp ett rödgråtet ansikte och gjorde en rörelse med handen att jag skulle gå.
“Stanna du. Jag orkar inte mer.”