Bla, bla, bla, tänkte Ella och kände att handen som höll i luren domnade bort. Erik var hennes pojkvän, men ibland önskade hon att han inte var det. Erik var inte speciellt macho och betedde sig många gånger som en tjej, som det här med telefonpratande. Ella fick inte en syl i vädret, han pratade oavbrutet.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
När Magnus lade på locket förstod jag att han menade allvar. Jag skulle bli levande begraven för den ynka synden att ha varit otrogen.
Jag njöt av utsikten över skaren som glittrade i solskenet och anade inte vilken verkan en skarp snökant kan ha på tunn hud.
Molly såg inte alls vitsen med att fira sina födelsedagar längre. Klockan var tjugo minuter över ett på nyårsdagens morgon och hon satt ensam i sin säng och tittade på teven som visade ett djurprogram där två lejon kopulerade för fullt.
När det ringde på dörren uppfattade hon först inte signalen, men förstod efter ett tag att någon ville in.
Inuti snömassorna möttes hon av ett kompakt mörker.
Louise sökte med händerna efter skidorna men hittade bara snö
För att stoppa blodet som pumpade ur armen på honom, lindade jag hushållspapper runt och knöt mammas förkläde över. Vad skulle jag ta mig till? Mannen som tydligen klivit in genom vårt öppna köksfönster var medvetslös och vi hade ingen telefon.
Jag möttes av mörker och kände väggar av jord. Försökte minnas vad som hänt men tankarna stoppades av det jämna dunket från smärtan i huvudet. Under mig hittade jag mer jord och små stenar, små minibuskar och en vattenpöl.
Jag följde örats vindlingar och fortsatte mot den lätt krökta näsan. Var det idag han skulle se mig? Min röda klänning rörde sig i vinden som var bitande kall.
Regndropparna studsar på den silverskimrande motorhuven och blandar sig med blodet. Den unga flickan tittar på honom med stirrande blick.
Solen sken inte längre över staden. Inte i Amandas värld. I samma sekund som mamman lagt huvudet på kudden och dött trädde ett evigt mörker in. Amanda hade famlat länge nu och kanske, kanske det här skulle vara hennes väg ut.