Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Barnen sprang in i vattenspridarens ljumma strålar gång på gång. Gräset fastnade på deras fötter och solen blänkte i dropparna som dröjde kvar på kropparna. En idyllisk bild av fyra glada barn utan några större bekymmer.

Han störtade in genom taket och landade i min säng. Det var golvet som ruttnat efter att förra hyresgästen envisats med att bada i alltför mycket vatten och drällt vatten över kanterna. Jag fattar inte hur man kan lägga ett trägolv i ett badrum, men är tacksam att det gjordes. Patrik slog sig inte speciellt mycket, men svimmade av slaget mot huvudet. Naturligtvis blev jag chockad och full av fniss. Vem har inte sett Gevalias reklam i tv och konstaterat att sådant inte händer på riktigt?

Doften av rosor nådde mig genom det halvöppna fönstret. Faster och jag hade bestämt kvällen innan att vi eventuellt skulle åka ned till torget och sälja frukten från trädgården, men jag kände mig urrig och hörde regnet skvala mot fönstret.

Roland kryper in i vardagsrummet där julgranen står. I fåtöljerna sitter mamma och pappa med varsin bok. Han beslutar sig för att få fart på dem och drar försiktigt i ena änden på girlanden mamma placerat över öppna spisen. Korten som stått på hyllan faller ned i golvet och glaset splittras.

“En liten puff bara, inte mer”, förmanar Ditte sin lillebror. “Mamma blir jättearg om hon märker vad vi gjort.”

Den lilla leksaksbilen åkte längs trottoaren och fortsatte in på trädgårdsgången längst ned, rullade sakta in under solstolen där Hector lagt sig och nu sov med lugna, djupa andetag. Bilen tystnade och stod stilla några sekunder innan den…exploderade. Hector liknade en trasdocka när han flög upp i luften och splittrades i tusen bitar. Fyllningen i stolsdynan spreds över marken och blandade sig med kroppsdelar och blod. Metallbitarna från stolen flög ned i poolen med ett högt plaskande och satte sig som spjut i planteringen av röda rosor.

Jag målade min dotters naglar med lila nagellack, prydde hennes hår med små, vita blommor, och band ett blått sidenband runt det ljusa, långa håret. Allt för hans skull, den som i framtiden skulle bli hennes man. En främling som flyttat till vår stad och öppnat en bokaffär. Hans röst var hög och stark, kroppen smal och lång. De var ett vackert par med framtiden liggande framför sig. Alicia lyfte glaset med vin till sina läppar och skålade tyst. Jag och hennes pappa hade trott att vi skulle få behålla vår älskade unge hemma för alltid. 

Lene sneglade mot pappa som fortfarande stod utanför bilen och pratade intensivt i telefonen. Hon suckade och öppnade handskfacket. Med sina små händer lyfte hon ut en blank, svart pistol pappa förvarade där och började fingra på avtryckaren. Den doftade fortfarande krut. Lene visste mycket väl att hon inte borde röra vapnet, men vände den mot sig och tittade in i mynningen. Pappa hade talat om för henne flera gånger att pistolen var farlig. Hon satte in fingret i hålet och märkte att det passade precis. Lene hörde genom fönstret att pappa var arg på den han pratade med och kastade en snabb blick på honom innan hon försiktigt tryckte på den blanka avtryckaren.

“Är det någon av er som sett mina glasögon?” sa Estrid och drog med fingrarna genom håret. “Jag lämnade dem här i förmiddags innan maten.”

“Jag behöver inte frälsa någon”, viskade prästen. “Jag har fått en gåva som jag förvaltar. Det är ingen hemlighet att mitt liv är underbart”, fortsatte han och reste sig upp.