Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

“Släpp av mig vid vägen här framme”, sa kvinnan och tog av sig bilbältet.

“Hur kan du skämta om allt”, fräste Lotta och drog ned det vita skynket för att slippa se den bleckblåa huden. “Jag tycker det är skrämmande att jobba här.”

” På bårhuset menar du? Jo, det kan nog vara lite läskigt ibland, men till syvende och sist hamnar vi också här. Det är bara att gilla läget som min yngste son säger. God jul förresten.”

Jag bet ihop och tog i av alla krafter, men…dörren rörde sig inte. Mörkret i källaren trängde in i mitt medvetande och benen darrade utan att jag kunde stoppa dem. Trevande tog jag mig till andra änden och tryckte på dörren som nyss stått på vid gavel. Låst. Ögonen vande sig sakta och jag gick till vårt förråd där jag urskiljde backarna som mamma förvarade potatisen i. De flesta förråden var låsta med stora hänglås, men här och där stod dörrarna på vid gavel. Ett svagt sus kom från ventilationshålet i väggen och jag kände kylan omfamna mig. Hur länge skulle det dröja innan någon kom ner hit? Tvättstugan användes flitigt och jag hörde maskinerna gå runt, runt. Undrar om mamma förvarar några filtar i förrådet? tänkte jag och öppnade dörren. Efter att ha trevat runt bland gamla tidningar, mattor och annat junk en lång stund, gav jag upp. Fingrarna var stela och jag märkte att tungan fastnade i gommen. Vatten, jag måste ha vatten, tänkte jag och gick mot tvättstugan. En smal springa av ljus ledde mig rätt och för någon sekund kände jag hopp. Det var öppet…eller…. Svärande insåg jag att det bara var en dåligt tätad dörr det handlade om. Jag slog knytnäven mot dörren flera gånger och svor ännu mer. 

Blodet som sipprade ut från köttet på tallriken var klart rött och runtom låg en vitaktig massa av någon slags gratäng. Doften fick mina sensorer att jubla. Vinflaskan stod fortfarande orörd mellan våra tallrikar och ett fat med olika frukter stod på ett litet rullbord tätt intill vårt bord. Vår servitris hade sneda, mörka ögon och en kropp som fick gudinnorna att gråta av avund. Hon verkade totalt oberörd när männen som serverade gav henne tjuvnyp i stjärten, men jag såg att det blinkade till av svart i ögonen på flickan. Tystnaden i rummet skrämde mig samtidigt som det var fascinerande att se alla människor som anammat konceptet. Jag undrade för mig själv om jag verkligen skulle klara av att inte prata på en hel vecka och vad skulle hända om jag inte klarade det? 

Det var som om månen och träden kände min fruktan. Nattens mörker vek undan för att släppa fram ljuset och träden böjde sig som om de bugade. En uggla hoade och några fladdermöss skymde månljuset några sekunder innan det blev tyst igen. Eller tyst förresten. Det blir det väl aldrig i en skog. Syrsorna som välkomnat mig i morse hade tystnat och Mården som suttit tyst och iakttagit mig sov säkert sedan länge. Då och då glittrade ett par ögon fram bakom träden, men det var inte det som skrämde mig. Nej, inte alls. Det var det som inte syntes som fick min hud att knottras. Känslan av att vara iakttagen. Jag skyndade på stegen så gott jag kunde. Käppen fördröjde mig, men var ett måste.

Läraren vände eleverna ryggen och skrev några siffror på tavlan. Han tog upp ett papper från katedern och stod länge med det i handen, kliade sig på hakan, kliade sig i huvudet och log. Med snabba rörelser skrev han ännu mer siffror och vände sig sedan till klassen. 

Det fanns ingen början, inte heller någon mitt eller ett slut. Förundrad vände och vred jag på det underliga tygsjoket och försökte förstå vad det var jag fått i present av min kära farbror. Väl medveten om hans sinne för humor började jag fundera på om det verkligen var ett klädesplagg. Paketet hade varit stämplat i Japan och egentligen hade jag förväntat mig något av silke. Jag drog med fingertoppen över tyget och försökte hitta en lämplig benämning på det jag kände.

Doften av gran och tall hängde fortfarande i luften. Manar såg att kojan hon och Nermin dragit ihop natten innan var totaldemolerad. Kvar fanns bara några få pinnar och kastrullen de hittat i en soptunna. Manar tittade upp mot solen och suckade, var det för det här de kämpat sig över gränserna, gömt sig i ett plan och brutit mot det nya landets regler. Hon saknade doften från hemmet, granatäppeljuicen mormodern brukade bjuda på och allt det andra. Undrar vad de tänker när de hör att vi reste hit? tänkte hon. Nermin var hennes lillasyster och pappa Menes som fått namnet efter en stor kung hade präntat i Manar att hon måste se efter systern och mormor. Bilden av modern som drogs iväg av fyra grönklädda, barska soldater hade för evigt etsat in sig i hjärnan.

Joel pressade ögat mot den smala springan och såg kvinnorna klä av sig sina blöta baddräkter. Han ställde sig på tå för att se bättre men nådde ändå inte. Joel gled med blicken över omgivningen och såg en tjock brädstump en bit bort. Fnissande skyndade han iväg för att hämta den men blev stoppad av ett hårt grepp över nacken.

“Vantar och mössa då, har ni det?”