Jonas lindade den tjocka rutiga plasten runt Rita och knöt ihop både vid huvudet och fötterna.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
“Jesus människa, ska du skrämma vettet ur mig?”ropade Fredrik och backade från fönstret som slängts upp för att lämna plats åt en svartklädd pojke i femtonårsåldern.
“Det är dumt att lämna något öppet när det är Halloween”, sa ynglingen och hoppade ned från fönsterbrädan.
“Tre centimeter till så är du där” viskade Petra och lyste med ficklampan på röret. “Akta knivarna. de kan säkert skära av dig handen om det vill sig illa.”
Med ett högt hopp tog sig Hans en bit upp på stupröret och segade sig mot målet–ett öppet fönster två våningar upp.
“De har dålig inverkan på dig på dig”, sa mormor kort och vände Tova ryggen.
“Men…”sa Tova med ansiktet riktat ned mot golvet. “Varför säger du så?”
“Det bara är så”, muttrade mormor och gick ut ur rummet utan att möta hennes blick.
“Jenny och Lars är världens snällaste”, sa Tova och gick efter mormor. “Vi leker alltid tillsammans. Alla raster.”
“Det är slut med det nu. Lyder du inte får du utegångsförbud en vecka.”
Tova förstår inte vad som har hänt och tänker på vad hon ska säga imorgon när vännerna kommer och möter henne utanför huset. Mormor skulle se det.
“De är mina vänner”, sa Tova och slängde demonstrativt ned jackan på golvet istället för att hänga upp den på sin krok.
“Lossa den försiktigt”, manade Peter och lade handen mot den ålderdomliga tapeten. “Den får inte gå sönder.”
“Nostalgikick eller? muttrade jag och fattade inte vad det var för nytta med att spara en tapet från första delen av nittonhundratalet.
“Dummer”, sa han och vinkade åt mig att komma närmare. “Titta här får du se.”Peter vände försiktigt på tapetbiten vi nyss tagit bort. Det syntes svarta streck och underliga krumelurer till bokstäver.
“Farfar berättade om den här kartan när jag var liten. Sedan den dagen har jag längtat mig tokig efter att få riva bort den.
Gäspande gick jag ut i köket för att koka te. På väggen över spisen såg jag en lång rad pyttesmå myror som gick ned till diskbänken där gårdagens middagstallrikar stod staplade.
“Jag kan hjälpa dig”, mumlade Adam och plockade upp hammaren som jag slängt på gräsmattan. “Jag är ingen expert, men jag kan både spika och såga.”
Rodnande fumlade jag med plånboken och kände hur tungan fastnat i gommen. När den äntligen släppte hade Adam redan stängt ytterdörren till sitt hus och försvunnit utom synhåll.
Det pirrade i kroppen som om någon bytt ut mitt blod till sockerdricka.
Ingen såg den tjocka röda boken som föll ut över kanten på balkongen och ned mot den svarta asfalten.
Snön låg som ett tunt täcke över marken och det var tyst i byn som för bara några timmar sedan varit full av festande ungdomar.
Av den anledningen såg ingen den stora gråa vargen som kom lunkande över fjällen med sikte på det stora hotellet med ett namn som knappt gick att uttala.