Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Barnen mötte mig i dörren och drog i min kappa när jag inte kramade dem som jag alltid brukade. Men idag skulle jag inte böja mig ned och känna de smala armarna runt min nacke. Sorgen var alltför tung. Beskedet som låg i min träningsbag tyngde den, tyngde mitt sinne och hade tagit bort all glädje. Hur skulle jag kunna titta in i deras ögon utan att gråta. Någonstans långt inuti anade jag att deras kärlek växt under året jag varit deras lärare och att det jag om några sekunder skulle säga kunde bräcka itu deras pickande hjärtan. De satte sig i bänkarna och riktade blicken mot tavlan där jag tecknade upp en hjärna.

Eftersom Sonja vägrade öppna dörren gick Sebastian varje dag till hennes dörr och knackade på. Han var orolig att något hänt och kunde inte kontakta hennes släktingar. Han visste inte ens om hon hade några.

Jag svor högt när en gren knäcktes under min ena fot. För att vara säker på att de inte hört mig smög jag fram lite, lite till. Det var nästan så att min andedräkt nådde fram till dem. Brasans knastrande dolde kamerans surrande och jag hoppades att batteriet inte skulle ta slut innan allt dokumenterats för eftervärlden. Jag hade satt fast den högt uppe i trädet och zoomat in männen som satt hopkurade tätt intill brasan. De sa inget till varandra, bara drack ur flaska efter flaska och slängde den mot klippan med ett högt klirrande. Jag såg på deras häftiga rörelser att de var irriterade och kände kalla kårar krypa längs ryggraden.

Som vanligt var bussen full. Tindra höll hårt i den gråa metallstolpen och gjorde allt för att hålla balansen när chauffören sprängde genom kurva efter kurva. Illamåendet pockade på men trycktes ned av beslutsamhet och rädsla. När de äntligen kom fram till båten såg hon att det var höga vågor. De verkade sträcka sig mot båten för att försöka dra ned den. Tindra bannade sig själv för att hon inte åkt hem tidigare. Hon visste mycket väl att det här hände varje höst. 

“Hur mycket får det kosta?” sa Raija och tog upp en stickad halsduk från en av diskarna. “Något runt hundralappen känns bra för mig. Inte mer i alla fall.”

Året var 1999 och det återstod bara några skälvande minuter innan siffrorna i almanackan skulle bestå av en tvåa och tre nollor. Molly vände sig mot Kennet och höjde sitt glas redo inför tolvslaget, men insåg att han inte var där. Några meter bort stod hennes bästa väninna Susanna och pratade med en mörk främling. Molly såg på Sussis kroppsspråk att hon var attraherad av honom och lät bli att gå fram. Var hade Kennet blivit av? Kanske gick han på toaletten, nervös inför skålen. Hon såg att dörren till toaletten stod på glänt och ropade in i rummet: “Kennet, är du här?”

Porlandet från bäcken ekade genom skogen och jag fylldes snabbt av bilder hur jag och Joakim låg omslingrade i gräset. Han var en man. En riktig man. Ingen pojke som de andra jag dejtat och snabbt tröttnat på. Joakim lämnade man inte. Det hade jag fattat snabbt. Första gången vi träffades berättade han om den förra flickvännen som försvunnit spårlöst och snabbt lagt till “Hon ville göra slut med mig den slynan”, efteråt. Han skrämde mig och attraherade mig. Ofta när jag läst om kvinnor som dejtade kriminella hade jag undrat varför de gjorde det. Nu visste jag – det var spännande. Vilken dag som helst kunde din dörr kastas upp och ett gäng hejdukar dyka upp. Hade du tur överlevde du – om inte…ja då dog du.

“Nu tar jag saken i egna händer”, fräste Cecilia och drog ihop det ljusa håret i en hästsvans. “Jag har inte tid att vänta längre.”

“Det blir nog sommar ändå”, muttrade morfar och puffade på sin svarta pipa. “Svalorna flyger högt idag”, fortsatte han och gled med blicken över gräsmattan. “och Gullvivorna har redan kommit. Ser du det?”