Gammelmormor och jag gick efter varandra över blomlandet, släppte några frön här och där, borstade bort några små kulor från rådjur som klivit över det låga stängslet.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
“Sex fötter mamma? Du menar väl två?” sa Hedda och sträckte på halsen för att nå upp till mammans öra.
“Nej, jag vet med bestämdhet att jag såg sex fötter…minst”, svarade Irene och svalde irritationen över dotterns gest. “Förresten så…äh…glöm det.”
Om igen svalde Irene orden som bubblade upp i strupen, och kvävde dem med tungan.
Jag hukade när fönstret ovanför mig öppnades, och vinkade åt de andra att göra detsamma. Det vore väl piss om vi skulle bli tagna på bar gärning.
Fotbollen for i en vid båge över garaget, och in i tant Perssons fönster.
Jakob tog sikte på det stora lejonet som låg och dåsade i skuggan.
Det bubblade i magen av förväntan, och fingret som vilade mot avtryckaren var svettigt.
Om han bara väntade en liten, liten stund till så skulle de andra i gänget vara på plats.
Några meter bakom honom kom ännu ett lejon smygande. Det hukade sig då Jakob lutade sig över det stora geväret, och väntade på det rätta tillfället.
Hur skulle Anna förklara för Totte att hans betyg inte skulle räcka till, och att han borde fundera på att gå sommarskola? Som hans lärare var hon inte bara den som dömde, utan även rådgivare.
Och hur skulle hans mamma ta det? Stackars Elisabet.
För några sekunder funderade Anna på om hon skulle säga upp sig och flytta tillbaka till staden igen. Här ute på landet visste alla allt om varandra. Visst fanns det hemligheter som gömdes bakom lyckta dörrar, men det där allmänna vetandet om vad grannarna sa och gjorde kunde störa henne ibland.
I köket levde vi, du och jag…ofta med fötterna inlindade i varma filtar. Någon värme existerade inte.
Vattenfall hade skickat många räkningar som du vikt till pappersplan, och kastade ut genom fönstret.
Vi tillhörde de utkastade. De där som inte längre räknades. Jag med min onda rygg, och du med ditt ben som vägrade läka. Försäkringskassan hörde aldrig av sig till oss. Grannarna tittade bort då vi mötte dem i trappan.
Allt började en härlig vårdag i Paris. Telefonen ringde på hotellet vi bodde på, och Mimmi skrek att vårt hus brunnit upp, och att det var bästa att vi kom hem med första bästa flyg.
“Vi ska gifta oss på fredag”, sa Freddy och höll Tomas hand i ett så hårt grepp att den vitnade. “Vi älskar varandra.”
“Jaha, det var väl trevligt…men…lite överraskande”, sa Berta och lade handen på pannan. “Du får ursäkta mig min pojke. Jag måste sätta mig. Det snurrar så i huvudet.”
“Vill mormor ha en filt över benen? Du ser ut att frysa.”
Berta skakade på huvudet och studerade den andra mannen under lugg. Vad i all världen skulle hon säga till sina väninnor, och Maja, undrar om hon visste om att brodern var bög? Lilla söta, fisförnäma Maja.
“Ska jag hämta ett glas vatten?” sa den andre mannen, och sträckte fram en hand. “Tomas heter jag. Vi jobbar på samma jobb jag och Freddy, och…ja vad säger man…vi…vi blev förälskade, men har hållit allt hemligt tills nu.
Försiktigt tog hon sig upp mot trädet på toppen av berget. Låste blicken på ett av de röda bären. Snart skulle hon vara där, snart hade hon besegrat sin största rädsla.
Svetten rann över pannan, men hon vågade inte släppa greppet om det tjocka repet. Svindeln övermannade henne, och ljudet från vinden som ven över hennes kropp förstärktes, slog mot trumhinnorna likt en orkan.
“Du kan väl för i bövelen sitta rakt i sadeln åtminstone?”
“Jag försöker pappa. jag lovar”, snyftar Emelie och gör allt hon kan för att inte halka av den glatta sadeln som jag vet att föräldrarna gett henne i julklapp.
“Sträck på ryggen, och titta rakt fram”, fortsätter pappan som står mitt i manegen med en lång piska i handen. “Din farfar tävlade, farmor likaså, och jag gör det fortfarande. Du har det i blodet min älskling. Du har det i blodet.”
Han låter piskans svans vina över stoets länd, och skrattar när hon lägger öronen bakåt av ilska.
Jag står som åskådare av spektaklet, och överväger flera gånger att stiga ned i sanden och slita piskan av gubbtjyven, men står kvar, darrande av harm över hans behandling av dottern och djuret.