“Klipp det kort. Lämna inte en enda lock kvar. Allt, allt ska bort”, grät kvinnan och bet sig hårt i läppen.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Sara visste att kofferten stod på vinden. Farmors vind närmare bestämt, och om hon skyndade sig skulle hon hinna dit före Lasse och de andra.
“Jag, jag, jag, existerar jag och dina barn överhuvudtaget i din värld?”
Långt ute på vattnet hittades en drivande båt, delvis sönderslagen inuti.
Byborna visste mycket väl vems det var, men höll tysta, rädda för konsekvenserna.
Prästen sträckte spaden till Jens, som gav den till Emma med ett snett leende.
“Du börjar.”
“Så du bara drar? Lämnar mig och Nisse?” skrek Lena, och stod sedan tyst och väntade på att Lennart skulle svara.
På salsbordet låg fotoalbumet, sönderrrivet i små, små bitar.
“Ja hallå…vem är det?”
Lisa tryckte luren hårt mot örat.
“H…h…hallå?”
Rösten var liten och rädd, precis som hon kände sig i detta nu.
Stormen utanför gjorde så att grenarna på mormors äppelträd slog hårt mot fönstret, och ljuslågan fladdrade fram och tillbaka, blev omväxlande kort och lång.
När skulle strömmen komma tillbaka? Idag? Imorgon?
Lisa tog ett djupt andetag, och blundade hårt.
“D…du ska veta att jag har två stora hundar härinne, och…”
Hon såg morfars gamla gevär på väggen, och fortsatte:
“Och ett gevär…ett…ett stort gevär.”
Det var fortfarande tyst i luren. Eller tyst var det egentligen inte. Någon andades.
Livets skiften kunde ibland vara snåriga, det visste Pia mycket väl vid det här laget, men det här var nog det värsta hon varit med om.
“Sol? Var det rätt uppfattat? Heter du verkligen Sol?”
Läpparna på honom rör sig som om de var en kålmask som fått tag i ett smaskigt äpple, och ögonen plirar mot mig.