Rosmarie greppade vasen som stod på bordet, och gömde sig bakom dörren, väntade på att Stellan skulle stänga bildörren, men hörde ingen smäll och smög fram till fönstret.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
“Du snackar så mycket goja älskling…klart att det inte finns några män nere i köket. Vem skulle det vara, och hur skulle de ha kommit in. Dörren är ju låst.”
Trosorna som flöt på vattenytan täcktes av bilder på röda stora jordgubbar och något annat rött som lätt kunde tas för ketchup…eller…kunde det möjligen vara…blod?
I samma ögonblick som skrivaren printade ut texten jag kopierat ur datorn hörde jag steg närma sig min dörr.
Värmen från lampan stekte över Patriks ansikte, och han undrade för sig själv om han någonsin skulle bli återställd efter behandlingen.
Kniven var enda vittnet, och jag anade aldrig att ögonen som inte såg ändå skulle förtälja.
Varje ord känns magiskt…som om de var vända bara till mig, tänkte jag och bytte sittställning. Bekvämt var ju synd att säga, men fullständigt förtrollande kunde jag hålla med om. Faster Sonja hade för en gång skull rätt. Jag skulle inte vilja missa det här för allt smör i Småland.
Mörker, svart tjockt mörker omgärdade mig och dammet fick mig att nysa.
“Atjoo”, viskade en mansröst jag inte kände igen.
Knarrande dörrar skrämmer inte mig, tänkte jag och tog ett steg till in i ladan. “Hallå, är det någon där?” ropade jag med darr på rösten. “Emma? Niklas? Det här är inte roligt längre.”
När vi möttes på gatan rös jag till, och drog förvånat över håret som rest sig på armarna.