Panik. Det var den enda känslan som rymdes i Teos hjärna. Allt annat var borta. Sonen, dottern och de andra barnen hade flyttats till ett intet. Benen tog honom från det rökfyllda rummet vidare mot hallen. Han skymtade Klas svans och skakade på huvudet när katten fortsatte in i huset istället för ut. “Det finns ingen tid”, mumlade Teo och knep ihop ögonen. Jag måste ut. Få frisk luft. Lungorna. Det gör ont.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Pia tog några steg tillbaka och kastade en snabb blick bakom sig innan hon sprang fram till kanten på klippan och slängde sig i. Vattnet var kav lugnt men isande kallt. Fötterna domnade bort och hon kände kylan sprida sig till underbenen och vidare uppåt.
Änkan Siegler hade länge haft för vana att placera sig på nedersta trappsteget varje morgon och satt sedan där med drömmande blick och en halv otänd cigarrett mellan fingrarna. Kakorna hon åt varje natt hade börjat synas runt magen och ölburkarna som tömts på sitt innehåll stod travade på varandra ute i hallen. Änkan drog morgonrocken tätare runt sig och nös.
“Atschi”, sa en mansröst.
Änkan Siegler tittade snabbt åt det håll rösten kom från, men såg ingenting.
“Äh, jag har väl hallucinationer”, muttrade hon och öppnade ölburken hon höll i handen. Det bubblade upp öl över handen och ned på trappsteget.
“Psch”, sa mansrösten.
Nu blev änkan sur. Vem var det som jävlades med henne och hur vågade han göra det. Såg han inte att hon var upptagen? Att hon hade sorg?
Det var kärlek vid första ögonkastet. Allt stämde. Jag älskade den mörka färgen och ville prova på att umgås med min förälskelse. Jag satte mig ned på bänken inne i lokalen och bad om hjälp.
“Vilken storlek behöver ni?” frågade mannen och mötte min blick.
“Trettioåtta”, sa jag andäktigt och blundade en sekund innan jag tog emot stövlarna. Lädret doftade underbart och när fingertopparna nuddade den sträva ytan skrek jag högt inuti mitt huvud. De skulle bli mina. De måste bli mina. Jag försökte diskret att kolla hur mycket de kostade och blev mer och mer desperat när jag inte hittade någon prislapp.
“Tvåtusenfemhundra”, sa mannen och puttade upp glasögonen som åkt ned till nästippen. “De kostar tvåtusenfemhundra kronor.”
Jag placerade tejpbiten över såret och såg lite blod sippra ut vid kanterna. Skulle mamma bli arg nu? tänkte jag och tog tyglarna i ena handen och min smutsiga jacka i den andra. Som vanligt behövde jag inte smacka igång Trulsa. Hon var en osedvanligt smart häst och förstod vad jag ville. Haltande tog jag mig genom skogen och ut på vägen. En man kom gående och lyfte på ögonbrynen när han såg oss.
“Varför går du? Är det inte enklare att sitta på hästen?”
“Näe, hon är för gammal och jag vågar inte riskera något. Jag bor strax bortför ängen.”
“Ska jag skjutsa dig? Min bil står vid den gamla ladan.”
“Tack, men jag måste få med Trulsa hem. Förlåt, men vi måste fortsätta”, sa jag och kände kalla kårar rinna längs ryggraden. Det var något hos honom som skrämde mig.
“Det är nog inte så farligt att binda hästen vid ett träd. Hon kan ju inte komma någonstans”, fortsatte mannen och tog ett steg närmare. Han sträckte fram handen och tog tag i tyglarna. “Du kan sätta fast henne här.”
“Det skingrar tankarna och får mig att tänka på annat”, säger Anna med sänkt blick. “Jag har svårt att stiga upp om morgnarna utan det här”, fortsätter hon och öppnar den knutna näven som är fylld av ett vitt pulver. “Jag hade aldrig för avsikt att bli fast.”
Tårarna steg upp i mina ögon och tog bort synen jag önskat att jag aldrig sett. Plötsligt förstod jag varför hon alltid bar långärmade tröjor och byxor. Min vän hade stuckit sönder varenda ven som fanns och var riktigt, riktigt illa ute.
Det var en sådan där dag när humlorna surrade från blomma till blomma och vinden susade bland höga tallar. Solen glittrade i sjön och några trastar letade efter mask i gräsmattan. Jag hörde inte längre något hårt bankande inifrån den blåa sandboxen och fastnade med blicken i de silverfärgade sprickorna som fanns på hammaren jag höll i.
Den lilla talgoxens svärtade vingar slog frenetiskt mot fönstret men katten Mini satt lugnt på köksbordet. Hon hade sett det här förut. Många gånger. Mini älskade det söta köttet och ville inte skrämma bort fågeln som blödde ur ena ögat och hade tufsiga fjädrar.
Någonstans djupt inne i hjärnan insåg Lena att det var kört redan, men hennes djuriska instinkt tog överhanden. Med krökta fingrar närmade hon sig mannen bakifrån och spände musklerna till bristningsgränsen. Det värkte i hälsenorna när hon ställde sig på tå för att nå upp till hans hals.
Sandra lade sig platt på marken och rörde sig inte förrän katten gjorde likadant. Med blicken följde hon djuret som kurade ihop sig redo att anfalla en mus som ovetande satt och gnagde på en ostkant. Antagligen hade osten ramlat över kanten på fågelbordet. Farmoderns skapelser av mörkt trä var vida berömda i staden och fanns nästan i varje trädgård numera. Farfar hade till en början motsatt sig till ide’en men vikt sig när de andra i släkten pushat på farmor och till och med hjälpt henne med annonseringen. Pengarna var ett bra tillskott till pensionen och gjorde så att farmor kunde resa. Något hon älskade och gärna gjorde. Ibland tog hon med sig Sandra och hennes bror, men för det mesta reste hon ensam.