Mina fingrar stelnade av kylan och frosten på repet till båten gjorde så att jag halkade med händerna. Vattnet kluckade mot botten på ekan och jag såg två åror ligga på golvet i den. Skulle jag hinna hämta ryggsäcken jag lämnat eller var det försent? En snabb blick mot stranden gav mig svaret: Tre män kom springande över gräsmattan som gränsade till sanden och deras kroppsspråk fick mitt hjärta att galoppera.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Jag hade varken sett eller hört ett enda litet ord från mina föräldrar på flera år, när en dag ett brev dimper ned på min hallmatta. Jag kände igen mammas snirkliga stil och satt en lång stund med brevet i knäet. Vad kunde de vilja mig? Flytten från Sverige hade varit både plötslig och ovanlig. Det enda de tagit med sig var ett ombyte med kläder, pass och plånbok.
Jag höll för näsan och hoppade i det salta, turkosa vattnet med huvudet före. Solstrålarna studsade på ytan och jag hörde ett sus när ett gäng flygfiskar kom farande i full fart. Deras fjäll gnistrade och jag fylldes av vördnad för livet. När jag lutade mig bakåt och tog några simtag baklänges såg jag att de som stod på båten ropade något och viftade med händerna. Deras ögon var uppspärrade och munnarna vidöppna. Långsamt insåg jag vad de ropade och vände mig om för att se en svartgrå fena klyva ytan.
Ett skärande, högt ljud borrade sig in i våra öron. Vi höjde ansiktet mot himlen och såg en oformlig silverglänsande farkost sänka sig ned.
Barnen sprang mot forsen med slängande jackor och varma vantar på händerna. Äntligen hade vattnet kommit tillbaka med full kraft. Nu skulle husen värmas upp av elen som alstrades av de stånkande, knarrande hjulen.
Den svarta katten gick genom vår lilla stad med fjädrande gång över gata efter gata, för att sedan lägga sig vid gravstenen och slicka pälsen.
Pia tryckte ned naglarna i det gröna asplövet och drog försiktigt upp en av nervtrådarna. Hon föreställde sig att det var blodådror och att naglarna var en pincett. Hur svårt kan det bli? tänkte hon och höll upp nervsamlingen framför ögonen.
“Är du trött?”sa jag och lade armen över hennes bara mage.
Mette skakade på huvudet och log mot mig.
Sängen gnisslade när jag flyttade mig närmare och lade ena benet över hennes. “För trött?”
“För vad?” sa Mette och pressade sin kropp mot mig. “För kärlek menar du?”
“Mm. Jag har saknat dig. Det är svårt att sova ensam. Jag hatar hotell.”
En grå katt kom smygande runt hörnet, stannade och lyfte upp nosen som för att fånga doften den mötte. Det röda som spridit sig under kroppen hade stelnat och de mörkbruna ögonen stirrade fortfarande på mig. Nyss fyllda femton mötte jag äntligen min far.
Äntligen stod polisen i dörren.
Linn gömde sig som vanligt under sängen och de andra kröp in i garderoben i föräldrarnas rum. Hon såg foten på mamma och knäppte händerna i en bön: “Gode Gud låt henne leva och se till att polisen tar med pappa den här gången.”
Ytterdörren slog igen men öppnades lika snabbt. Ord kastades mellan människorna och ljudet från deras kängor trängde in i Linns hörselgångar trots att hon höll för öronen. Hon visste så väl vad som pågick ute i hallen. Det var inte första gången och säkert inte den sista.