Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Det sved i halsen och jag stank gammal soptunna. Ögonlocken tyngde över ögat som bly och jag kände  tårar som gled över ansiktet och ned på halsen då jag försökte öppna ögonen. Gårdagen var ett töcken från ögonblicket jag mötte de två välklädda männen. Jag mindes att de bjudit mig och Louise på ett varsitt glas vin, eller…hade det blivit fler än jag mindes? Jag hackade tänder och försökte dra upp täcket jag hade över mig, men märkte att det var alldeles för kort, och kände ett isande hav av kyla omfamna mina bara fötter. Hittills hade jag visionen att jag vaknade i min egen säng, men nu insåg jag att så inte var fallet. Min säng var mjuk, inte hård och obehagligt bucklig som den här. Mitt nya duntäcke var långt och varmt, inte strävt och kort. Var befann jag mig egentligen? Om igen försökte jag öppna ögonen och lyckades kisa. Jag befann mig i en lada och såg ett antal högafflar stå lutade mot väggen några meter bort. Under mig låg en stor pall av den typen jag sett på mosters byggfirma. Över min kropp låg en jutesäck. Kroppen protesterade då jag försökte förflytta den mot golvet, men jag bet ihop och gnuggade ögonen som var fyllda av ett tjockt sekret. Vad i helvete hade hänt? I skenet från solstrålarna som letade sig in mellan brädorna studerade jag resten av miljön runt mig och kände att höet fick det att kittla i näsan av obehag.

Jag undrade för mig själv när de skulle inse att allt var en bluff. Om någon insåg vad jag gjort skulle allt vara slut och min karriär som uppburen författare över.

Dörren slog upp och ut på balkongen närmast mig kom en gammal tant med käpp. Hon muttrade något och greppade tag i min arm.

Sanden blåste i ögonen på mig och jag drog ett djupt andetag när pyramiden syntes. Åh så jag drömt om det här. Att kanske till och med få gå in i den stora byggnaden och dra med fingertopparna över väggarna som sett så mycket. Guiden som hade ett tjockt tygstycke lindat runt huvudet nickade mot mig och pekade mot pyramiden. Orden han sa betydde inget för mig. En dag skulle jag lära mig språket, det hade jag lovat min morbror, men till att börja med ville jag andas in luften där inne och drömma mig tillbaka.

När Kajsa dog fick jag några av hennes  efterlämnade föremål. Hon var egentligen min mormor och hade själv bestämt att just jag skulle ha dem. Det var mycket länge sedan vi sågs och jag mindes knappt hur hon sett ut. Mamma gick omkring med ögonen fulla av tårar och grät ännu mer när paketet från mormor dök upp. Mannen som lämnade över det blev generad och skyndade snabbt iväg när han stängt dörren.

Farmors röda pelargoner var berömda över hela stan. Hon hängde dem varje vår på balkongen och ställde ett litet körsbärsträd intill. Blommorna lockade till sig både fjärilar och bin.
Väl medvetna om farmors frukostvanor placerade ett antal gröna finkar sig på det lilla träbordet och väntade på en smula eller två. På ett klädstreck över balkongen hängde farmors vita trosor och korsetter. Ofta stannade folk nedanför balkongen och tittade upp mot farmor som vinkade glatt. Väggarna var täckta av gröna växter av alla de slag och på fönstret hade hon klistrat fast en svart siluett av en fågel. När frukosten var över lämnade hon tallriken kvar och stängde dörren noga, sedan stod hon med näsan tätt mot glaset och tittade på fåglarna som åt.

Stegen uppför kyrktrappan var tunga. Jag ville inte såra Edward som lämnat England för min skull, men skulle jag kunna leva i lögn?

Sand, tänkte Jonas, men…hur kan jag ha sand mellan fingrarna…och varför smakar det salt om läpparna. Han famlade efter de svarta glasögonen och den vita käppen som var hans stora stöd i livet. Som vanligt kände han inte benen. De var förbrukade. Det var då han hörde det…vågor som slog mot stranden. Det måste vara en mardröm, tänkte Jonas och nöp sig hårt i armen. “Aj!”

Sandra var tre år den där dagen då hon hittade sin spegelbild. Med vidöppna ögon studerade hon barnet som tittade på henne. Sandra kråmade sig och blundade för att sekunden senare öppna ögonen. Skrattande sparkade hon mot spegeln och såg den krascha i golvet. Skärvorna spred sig runt hennes fötter och tvingade henne att stå stilla. Genom en gardin av tårar såg hon mamma komma in i rummet.