Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Olof slet till sig jackan som hängde över kökssoffan och drog upp ytterdörren så häftigt att den slog i fönsterkarmen. Han tänkte inte stanna en minut till i det här huset. 

Detta hände det år då hon brukade åka med bussen mellan folkungagatan och Solna. En resa på dryga fyrtio minuter, ibland mer. Carita studerade människorna noga och antecknade vad de sa. Ibland hittade hon riktigt bra textmaterial, för det var det hon gjorde. Samlade material till sin nya bok.

På väggen där hänger en klocka, och på bordet står två skor. Jag har packat hela natten och funderat. Fanns det någon väg jag inte ännu sett? Hans snarkningar hörs genom rummen. Hon den andra hänger på. Jag hörde dem inatt runt tvåsnåret. Grät i kudden och försökte förstå.

Hålet var inte längre lika stort och jag insåg att snart, mycket snart skulle det vara stängt, och jag arma människa hade två val. Antingen kunde jag ta sats och springa så fort jag någonsin kunde, eller också stå stilla och invänta det oundvikliga.

Tiken gick runt i en cirkel när jag såg henne. Runt, runt utan att stanna. Till slut lade hon sig ned och vilade, men höll hela tiden öronen på spänn. Jag älskade att se de vackra djuren röra sig. Musklerna under den tunna, beigebruna huden avtecknade sig i solnedgången och jag hörde valparna gny när de tumlade ut från grottan de gömt sig i. Jag var på min livs resa. Låg ute på Australiens savann och studerade Dingos i deras hemmiljö. En enormt spännande och farlig dröm av värme och djur.

Elden sprakade i spisen och katten låg spinnande i soffan. Jag läste en bok som handlade om kärlek och spöken. Min man och barnen hade åkt till svärmor och skulle stanna där några dagar. Chocken över det där andra hade fortfarande inte släppt och jag gjorde allt för att koncentrera mig på texten i boken, men märkte att tankarna flög iväg gång på gång. Hur skulle det bli nu? Min man hade ryckt på axlarna när jag konfronterade honom och smet iväg som jag såg det. Så gjorde han alltid när det hettade till här hemma. Visst var det bra att ungarna kom hemifrån, men jag anade att dem hört mer än vi var medvetna om. Saras kommentar när hon sa hejdå tydde på det.

Jag satte mig på stubben och studerade handflatorna. De var rispiga av riset och här och där såg jag djupa jack i huden. Pappa skulle bara skratta om jag klagade och det tänkte jag inte bjuda på. Med en djup suck körde jag ned fötterna i stövlarna och plumsade genom snön till traktorn som fortfarande stod på. Vagnen skulle snart vara fylld om jag jobbade hårt. Kaffepannan hägrade och farmors vedspis där jag kunde köra in fötterna och värma dem.

Han mötte mina läppar med sina och höll mig hårt över axlarna. Det doftade stearin i rummet och jag var helt oförberedd när han började fingra på dragkedjan till mina byxor. “Jag vill ha dig”, flämtade han och tryckte mig tätare mot sig. “Jag vill ha dig nu.”

Tystnad. Svart mörker och en gren som ideligen slår mot mitt fönster. En springa under dörren släpper in kylan utifrån. Solen som några timmar tidigare stod högt på himlen har gömt sig helt och månen tog aldrig över. Elektriciteten på ön orkar inte längre och är död som allt annat. Jag är i Rumänien på semester, men det känns mer som ett arbetarläger och jag längtar hem.

Smärta. Ljud som studsade i trumhinnorna och fick mig att kväljas.